Det är därför jag alltid cyklar

När man får besök från sin lilla hemby vill man ju givetvis visa sin nya stad från sin bästa sida. Stolt som en tupp knallade jag runt med Lotta under lördagen och visade skolan, Tunavallen, stan och andra sevärdigheter. Under kvällen tännkte jag briljera med att visa upp vårt suspekta nattliv. Eftersom jag långa perioder av mellanstadiet kallade Lotta för Lotus var det givet att det var dit kosan styrdes, efter en liten avstickare på andra sidan stan för förfest och melodifestivalsinslag. Det hela började mycket bra genom att vi lyckades reta upp en polis och sedan bli totalt söndertryckta i kön till garderoben där innehavaren sa åt mig att sluta kasta väskor eftersom det stod en väldigt het lampa där nere hos henne. Ja, jag hade ju verkligen svängrum med armarna för att få till ett kast, vilket jag försökte förklara, och samtidigt berätta att den blev nerarmbågad av tjejen bredvid. Detta resulterade i att hon surt hängde in våra grejer, men vägrade ta min munkjacka, så det fick varkert pryda min midja lite sådär åttiotalskäckt. Här fick jag sedan verkligen visa upp vilken härlig stad vi bor i. Enbart artonåringar med hormoner svävande utanpå kroppen, samt härlig technomusik.

På det hela var vi väldigt nöjda med kvällen när vi knallade ut till bussen och gjorde oss redo för hemfärd. Vid chaffisens ankomst höjde jag en smula på ögonbrynet och kommenterade för mitt sällskap att det var väl roligt att vi skulle åka med en chaffis som hade världens rödaste snok och var två äpplen hög. Hon var dock trevlig och släppte in oss först av alla, så vi kunde välja och vraka vilka platser vi ville ha. Snodde den närmast dörren längst bak. Mycket omoget beslut skulle det visa sig. Bakom oss hamnade ett killgäng med väldigt brytningsstark svenska, samt två tjejer. Jargongen om horor, slickande av saker och liknande ljöd genom bussen och jag och Lotta tittade på varandra och med himlande ögon.

Därefter gick det väldans snabbt allting. Tjejerna började bege sig framåt, men någon otrevlig kommentar fick den sista tjejen att stanna upp. Sedan var slagsmålet i full gång. Ena killen dängde till henne i ansiktet och hon gjorde detsamma. Spottloskorna började hagla och mitt i satt jag och Lotta. Plötsligt ville visst hela killens gäng vara med och slåss med tjejen. Självklart tar det hus i helsike i resterande passagerarna som plötsligt med lite alkohol innanför västen visade väldigt civilkurage för en stackars försvarslös tjej. De som inte ville slåss förflyttade sig snabbt framåt i bussen. Ja, utom jag och Lotta då som satt fast mitt i. En kille försökte hålla isär gängen och spela hjälte. Den stackaren fick en hoppspark i skallen. Givetvis stannar bussen efter ett tag och bak stegar rödnäsan och försöker kasta av killarna. De slåss vidare och spottar blod. Nu vill ännu fler vara med och gubbar med deras fruar ger sig in. En fru blir kallad hora, och blir skvatt galen och skriker att hon minsann vill åka hem. En kille i militärbrallor far upp på sätet bakom oss och försöker hoppsparkas, dock utan större resultat. Tillslut vill visst killarna ge sig av. Hoppsan, för då är vi alla visst inlåsta i bussen. En kille slår sönder ett skyddsglas över huvudet på mig och Lotta där jag sitter och krampaktigt håller i henne med ena armen och håller dem ifrån oss med andra, samtidigt som jag börjar gapa ilsket och dumdristigt att de ska låta oss vara. Det börjar pysa ner i en våldsam ljudnivå rakt över oss och vi är övertygade om att nu vill dem dessutom gasa ihjäl oss. Inga dörrar öppnas och snart tvärbromsar tre polisbilar utanför och in stormar sex poliser. En av dem var hon som muckade med oss utanför Lotus. Den värsta slagsmålkillen är då försvunnen, men hittans snart liggandes på golvet längst bak och försöka gömma sig. Med fast grepp bokstavligt talas slängs killarna ut och trycks ner i närmsta snödriva. En av poliserna märker även att tjejen som står med blodiga knogar och mun verkar sjövild och kastar av henne med. Hon lägger in en prilla och suckar. Äntligen kan bussen fortsätta köra och jag och Lotta sitter och strirrar facinerat på snorloskan som hänger på vårt handtag. Efter 50 minuters bussresa som i vanliga fall tar sex minuter får vi studsa av och halka hemåt med den otroligt komiska synen av en Conexbil som ligger som en skugga bakom bussen resten av vägen.
Stackars Lotta vågar väl aldrig sig hit igen, trots att jag lovade att ta henne på pakethållaren nästa gång.