Saturday, February 03, 2007

Geni eller dåre, vem avgör det?

Geni? Vem får räknas som geni, är det en smakfråga? Just nu känner jag mig själv ganska geniig (Vad säger saol om det?) då helgbesökaren Lotta sitter och kollar på Lets dance som jag absolut motvilligt spelade in igår, medan jag sitter och bloggar. Det känns mycket mer intelektuellt än att se Yvonne Ryding dratta på arslet. Dock kan man inte sitta och höja sig själv till skyarna när bloggandet ska handla om genibloggare, för så höga tankar har jag trots inte om mig själv.

Jag anser att geni är form av en smakfråga. Vid min bortavistelse förra året var jag nära att bli inspärrad några extra månader då jag idiotiskt nog kläckte ur mig att jag tycker Marilyn Manson är ett geni. Dock står jag fast vid detta. Manson är ett geni. Han kör på sitt koncept som verkligen fungerar. Vara svart, uppenbart besatt av djävulen, självskadande och hylla droger väcker ju upprörda känslor över hela världen. Givet säljande. Tyvärr får han ju hela Usas och lite drygt halva Europas föräldraskara emot sig då de vägrar se längre än till ytan. Manson är ett geni. Han förespråkar inte våld. Han är inte drogliberal. Han är extremt intelligent och har många och kloka åsikter. Istället för att ihop med övriga Usas befolkning försöka skylla ifrån sig på Bush, invandringen, Irak, muslimer, terror och hip hopen ser han till individens ansvar. Då får han ju automatiskt i och för sig ta på sig ansvaret för allt. Tänk på att ungdomarna som gick lösa i en massaker i Columbine lyssnade faktiskt på Manson. Hm, så vitt jag hört lyssnade Christer Petterson på Vikingarna. You get my point?


Så som vi är vana att se honom

Men vem är det här? Det silvriga läppstiftet ger en hint.

För att inte behöva redogöra för hela världens numera levande genier håller jag mig inom musikgenren. Två till genier rättare sagt. Marshall Mathers och Alicia Moore är båda musikaliska genier. Eller kan man kalla dem Eminem och Pink om man hellre vill det. Det kanske är lite mer vanligt. Ingen av dem följer strömmen. Pink är full av tatueringar, gör en genialisk video i form av Stupid Girls där hon gör narr av Hollywoods extrema bimboideal och där hon imiterar en Jesscia Simpson som tvättar bilen iförd underkläder och Paris Hilton som ser ut som djävulen själv i sin sexvideo. Hon skriver texter från hjärtat som är tänkvärda och inte bara korkade. Hon driver med idealen, men är samtidigt väldigt insatt i de politiska problem som Usa faktiskt är innehavare till. Hon har skrivit en låt till president Bush som inte kan misstolkas. Skulle jag, mot förmodan, någon gång få en dotter, skulle jag bli överkycklig om hon inskaffade Pink som idol.
Eminem kan liknas lite med Manson. Han når sitt kändisskap genom att provocera. Han gör rasistiska, kvinnoförnedrande och homofobiska texter, men med den där viktiga faktorn kallad Ironi. Man kan aldrig riktigt veta när han är allvarlig eller ironisk och det är där folk inte kan sluta lyssna på honom. Osäkerheten driver en vidare att analysera och verkligen lyssna till texterna. Voliá och plötsligt har han nått ut till en hel värld trots all provokation.
För övrigt har Zlatan fått yrsel. Han gav sig fan på att komma på något smart så han också fick bli mednämnd i genibloggen. Dock bara med yrsel som resultat. Det måste kokat över någonstans.

3 Comments:

Anonymous Ilyrm said...

Stycket om Eminem är klockrent! Jag brukar få mycket skit för att jag gillar hans musik och texter. Jag försöker förklara för de att Eminem bara en karaktär som Marshall har tagit sig an för att väcka just anstöt, men det går inte alltid hem.

4:41 PM  
Blogger CV said...

tyvärr tror jag att många genier förlorar sin genialitet genom samhället som inte direkt är öppet för att någon vill gå en egen väg och utforska livet. Allt ska vara likadant och slätstruket och alla ungar ska springa i samma flock.
RS
kulturbloggen.com

5:44 PM  
Blogger Åsa said...

Word! I ett arbete jag gjort jämförde jag oxå manson och eminem, precis på samma sätt som du gör här. Vi är allt lite lika ibland!

11:21 AM  

Post a Comment

<< Home