Naturlig skönhet med talets gåva sökes
Vissa saker är bra om man bara accepterar med en axelryckning. Jag får nog acceptera att jag aldrig kommer göra mig särskilt bra på bild, eller bli en framgångsrik talare. Därför kanske det är tur att jag enbart skriver, inte pratar, på bloggen och dessutom inte har en bild på mig själv i höger hörn. Tills idag då, när jag skulle tala för min blogg, och dessutom vara med på bild.
Mina talartalanger har uppmärksammats två gånger idag, eller, snarare bristen på talartalanger. Under det "möte" jag befann mig på under förmiddagen fick jag höra ordet "va" en sisådär etthundrafjorton gånger. Dessutom trodde personen mitt emot att jag skulle börja "skvarka" och att det var ett nytt ungdomligt slang för att knarka, när jag egentligen sa "ska klara". Mycket suspekt och jag undrade i mitt stilla sinne om jag sluddrade, alternativt var full utan att jag själv visste om det.
Därefter väntade då intervjun. Eftersom jag bär väldigt liten erfarenhet av att bli intervjuad kan jag villigt erkänna att magen var en smula upprörd och nervös när klockan närmade sig 12:30 och jag skulle befinna mig på Eskilstuna Kuriren. Mitt i all nervositet stod jag plötsligt på Drottninggatan i stan och insåg att jag var akut kissnödig. Det händer aldrig mig i vanliga fall då jag verkar ha en blåsa som en kamel. Nu i viss tidspress insåg jag att det ändå var bäst att åtgärda problemet så det inte skedde en olycka under intervjun. Jag knallade in på bibblo och gick en runda innan jag slutligen fann toaletterma som var väldigt konstigt placerade i mitt tycke. På detta krävdes det pengar för att få använda dem. Givetvis hade jag inga mynt på mig och blev sådeless ännu mer kissnödig om nu det var möjligt. Med en gångstil som lätt kan liknas vid en gravid pingvin vaggade jag bort till högskolan och lånade en toalett där innan det sedan blev bråttom bort för att inte komma försent. Till detta ska man nu notera att jag har en extrem fobi för att komma försent och kom därför inångandes fem minuter innan utsatt tid, men istället svettig och med håret i ett enda blåsigt virrvarr. Troligtvis hade mascaran letat sig ner en eller två våningar också. Jag har ännu inte vågat titta efter.
Tack och lov skulle vi inleda med fotograferingen. Annars hade jag troligtvis vart ännu mer sluddrig om det var möjligt under själva intervjun. Fick börja med en strålkastare, en blå vägg och en position lutad över en dator. Det hela kändes mycket naturligt. Dock var ljuset för dåligt så vi fick byta plats. In i en av chefernas kontor och lite ommöblering. Tyvärr hade ju inte chefen någon lämplig bakgrund så det fick införskaffas. Nästa tyvärr var att chefen inte hade någonstans att fästa denna bakgrund. Det hela slutade med att jag står och lutar mig farligt nära en grön skulptur samtidigt som jag ska vara vänd mot kameran och stötta upp bakgrunden med rygggen. Mitt i allt kommer mammas vädjande flygandes genom huvudet. "Men snälla du, le denna gången på kortet." Då är redan en hel del foton tagna med min vanliga, ickeskrattiga min. Samtidigt som denna tanke framträder säger även fotografen att jag kanske ska le lite. Det blev helt enkelt för mycket med förmaningar om leenden från två olika håll samtidigt och jag smilade upp mig rejält i ren chock. Fotografen såg genast lite besvärad ut och menade artigt att lagom är ju alltid bäst. Hm, jaja.
Därefter skulle man ju då sitta och svara på en massa frågor. Jag hade förberett svaren redan innan. Mycket dumt drag eftersom jag inte visste om frågorna. När jag via ren inövning höll på att svara "24" på vad jag hette och "mamma och bror" på vad jag hade för yrke insåg jag att jag kanske skulle släppa mina inövade svar. Då gick jag i vanlig ordning på som en kulspruta. Tre gånger ombads jag att sakta ner och vänta eftersom jag pratade så fort. Okej, först pratar jag uppenbart sluddrigt och tyst, och nu gick det i 190 knyck. När jag väl skulle vänta slog det slint vad jag snackade om och helt plötligt insåg jag att jag sagt något om damm i skafferiet. Vad det var minns jag inte. Jag hoppas att jag inte nämnde Egon Junior och Per. Vid detta tillfälle sluddrade jag antagligen också eftersom att journalisten gapade förvånat(med all rätt) när hon trodde att jag praktiserade på tidningen Underliv när jag egentligen sa Hundliv. Ja, där kanske man skulle ha en karriär.
Man kan ju inte annat än säga att jag ser fram mot att se resultatet av detta. Lyckas de få mig att framstå som någorlunda normal ska jag banne mig överväga att skaffa en prenumeration.
Mina talartalanger har uppmärksammats två gånger idag, eller, snarare bristen på talartalanger. Under det "möte" jag befann mig på under förmiddagen fick jag höra ordet "va" en sisådär etthundrafjorton gånger. Dessutom trodde personen mitt emot att jag skulle börja "skvarka" och att det var ett nytt ungdomligt slang för att knarka, när jag egentligen sa "ska klara". Mycket suspekt och jag undrade i mitt stilla sinne om jag sluddrade, alternativt var full utan att jag själv visste om det.
Därefter väntade då intervjun. Eftersom jag bär väldigt liten erfarenhet av att bli intervjuad kan jag villigt erkänna att magen var en smula upprörd och nervös när klockan närmade sig 12:30 och jag skulle befinna mig på Eskilstuna Kuriren. Mitt i all nervositet stod jag plötsligt på Drottninggatan i stan och insåg att jag var akut kissnödig. Det händer aldrig mig i vanliga fall då jag verkar ha en blåsa som en kamel. Nu i viss tidspress insåg jag att det ändå var bäst att åtgärda problemet så det inte skedde en olycka under intervjun. Jag knallade in på bibblo och gick en runda innan jag slutligen fann toaletterma som var väldigt konstigt placerade i mitt tycke. På detta krävdes det pengar för att få använda dem. Givetvis hade jag inga mynt på mig och blev sådeless ännu mer kissnödig om nu det var möjligt. Med en gångstil som lätt kan liknas vid en gravid pingvin vaggade jag bort till högskolan och lånade en toalett där innan det sedan blev bråttom bort för att inte komma försent. Till detta ska man nu notera att jag har en extrem fobi för att komma försent och kom därför inångandes fem minuter innan utsatt tid, men istället svettig och med håret i ett enda blåsigt virrvarr. Troligtvis hade mascaran letat sig ner en eller två våningar också. Jag har ännu inte vågat titta efter.
Tack och lov skulle vi inleda med fotograferingen. Annars hade jag troligtvis vart ännu mer sluddrig om det var möjligt under själva intervjun. Fick börja med en strålkastare, en blå vägg och en position lutad över en dator. Det hela kändes mycket naturligt. Dock var ljuset för dåligt så vi fick byta plats. In i en av chefernas kontor och lite ommöblering. Tyvärr hade ju inte chefen någon lämplig bakgrund så det fick införskaffas. Nästa tyvärr var att chefen inte hade någonstans att fästa denna bakgrund. Det hela slutade med att jag står och lutar mig farligt nära en grön skulptur samtidigt som jag ska vara vänd mot kameran och stötta upp bakgrunden med rygggen. Mitt i allt kommer mammas vädjande flygandes genom huvudet. "Men snälla du, le denna gången på kortet." Då är redan en hel del foton tagna med min vanliga, ickeskrattiga min. Samtidigt som denna tanke framträder säger även fotografen att jag kanske ska le lite. Det blev helt enkelt för mycket med förmaningar om leenden från två olika håll samtidigt och jag smilade upp mig rejält i ren chock. Fotografen såg genast lite besvärad ut och menade artigt att lagom är ju alltid bäst. Hm, jaja.
Därefter skulle man ju då sitta och svara på en massa frågor. Jag hade förberett svaren redan innan. Mycket dumt drag eftersom jag inte visste om frågorna. När jag via ren inövning höll på att svara "24" på vad jag hette och "mamma och bror" på vad jag hade för yrke insåg jag att jag kanske skulle släppa mina inövade svar. Då gick jag i vanlig ordning på som en kulspruta. Tre gånger ombads jag att sakta ner och vänta eftersom jag pratade så fort. Okej, först pratar jag uppenbart sluddrigt och tyst, och nu gick det i 190 knyck. När jag väl skulle vänta slog det slint vad jag snackade om och helt plötligt insåg jag att jag sagt något om damm i skafferiet. Vad det var minns jag inte. Jag hoppas att jag inte nämnde Egon Junior och Per. Vid detta tillfälle sluddrade jag antagligen också eftersom att journalisten gapade förvånat(med all rätt) när hon trodde att jag praktiserade på tidningen Underliv när jag egentligen sa Hundliv. Ja, där kanske man skulle ha en karriär.
Man kan ju inte annat än säga att jag ser fram mot att se resultatet av detta. Lyckas de få mig att framstå som någorlunda normal ska jag banne mig överväga att skaffa en prenumeration.
posted by Ica at 2:49 PM
19 Comments:
Ha ha- tidningen Underliv? Ja gäälar vad du var med där. Det är fruktansvärt - jag får tala-på-sjukan.... prtar i ett kör... fotograferingen känns igen :)
Men vad festligt! Nu måste du berätta - ska du prata om din blogg? I Kurren? Näe - vilken hype!
Berätta mer :)
Ojoj, det där hade jag velat vara med och se/dokumentera.
HAHA! Men det kan gå jättebra! När jag intervjuades för mitt snajdiga riksdagskneg insåg jag efter intervjun att jag hade betett mig ungefär som Karlsson på taket i kombination med Konrad med kalasklistret. Medan de nog ville ha Tommy och Annika. Men det gick ju vägen.
Håller tumme!
Helena: Japp, jag var och pratade om min blogg. De ringde och frågade om jag kunde tänka mig att vara med. Ja, va katten, det får man ju vara då :) Så vi kommer samma dag. Du ska väl vara "huvudgrejen" och jag och två till får väl bli små avstickare.
Mike: Ja, det kan jag verkligen tänka mig att du ville.
Cruella: Ja, vad det här var vet jag inte. Kändes som de fick Six i Blossom när de ville ha Henke Larsson. Sen kanske det kommer stå att jag har 24 familjemedlemmar och praktiserar på Underliv, samtidigt som jag petar ut ögat på någon med mina gester.
Du är normal och Kurren är i så fall onormal.
Det verkar som om jorden mitt flyttat till E-tuna??! MIN lilla stad ...??!!! Får nog överväga att flytta tillbaka ....
Alltså. Det skulle stå JORDENS MITT. Alltså. Jag menar att allt verkar cirkulera runt den där stan. Menade jag.
Christina- Ja, det är klart. Alla galningar cirkulerar ju här. Men nej, flytta inte tillbaka. Tänk på döttrarna. Så himla roligt är det inte att bo bland galningar.
Tidningen Underliv -- jag fnissar så kollegorna kommer in och undrar, och så kommer jag att tänka på Hugh Grant när han vill ha kontakt med Julia Roberts i filmen Notting Hill och säger att han kommer från en tidning som heter nåt i stil med Hundliv (Hounds and Dogs? eller vad det nu var).
Att skriva är bara en annan form av att tala. En mycket bättre form. puss!
Ingrid- Horse and hound tror jag den hette :) annars blir det ju lite kaka på kaka, eller horse and dogs. Nåt med pållar var det iaf.
Bra att du fnissar iaf. Det kan behövas på jobbet.
Åsa- Du har så rätt- som vanligt.
Hihi... sys det där skulle lika gärna kunnat vara jag.... =)=) kraaaaaam
Är det med på www.ekuriren.se idag?? Var??
cool. kommer duprata med oss andra textare nu när du är kändis? När publiceras det?
haha..Jag tror iaf du greja det!
Du anonyme: Nopes, men det kommer i Evelina på fredag.
Majsan: Hm, jag får se. Kanske pratar jag med er. Om ni är snälla. Det är ni ju iofs alltid, så det ska nog funka.
Fredag är det med.
hhannahh: Vi får ju hoppas på det, men vet vem, jag kanske framgår som en galning.
Evelina? Är det någon fredagsbilaga som vi i övriga landet och utom räckhåll till en tidning i dina trakter går miste om?
anonym- japps, det gör ni. Somliga av oss gör med det, men den ska gå ut till alla hushåll i trakten, och finns dessutom gratis att lämna ut. Befinner du dig långt härifrån då?
Annars finns den på nätet som PDF :)
Ja, Jämtland skulle jag nog ändå kalla en bit ifrån :(
Då blir det till att ladda ner den som PDF. :)
Jag skulle väl tippa på att lagom till fredagen kommer jag att slänga upp en länk dit.
Post a Comment
<< Home