Swing it!

"Swing it! Swing it!"
Eh, vaddå?
Jag kom instegande i salen med känslan att den här gången ska jag förstå vad basket innebär och kunna referara ordentligt om vad som egentligen var bra och dåligt. Sedan skriks det swing it och jag är på noll igen. Att det krävdes så lite var inte ens jag själv medveten om. Vid det här laget känner jag åtminstone igen spelarna i vårt lag och skriker då "JA!" vid rätt tillfälle. Ett stort steg fråmåt. Jag har även lärt mig att man applåderar under motståndarnas anfall och inte det egna. Jag vet inte om det är för att psyka motståndarna eller för att peppa egna lagets försvar. Mitt logiska sinne efter två två tidigare matcher är att det troligaste alternativet är psykningen. Det är nämligen även det man ägnar sig åt när andra laget har straffkast.
Det hela började inte särskilt lysande. Om jag, som är den mest lättimponerade människa som finns när det gäller basket, tycker att inledningen verkligen var usel kan man nog säga att det har funnits bättre dagar. Sedan kan man förundra sig över hur små fötter en liten människa har, och hur hon ändå lyckas få bollen att studsa där och iväg. Man kan även förundra sig hur mycket människor dessutom kan stöna i kör på grund av just dessa fötter.

Man ser även under detta spelet att det skiljer sig en hel del från den idrott jag är uppvuxen med. En brud i andra laget gjorde en perfekt målvaktsräddning. Högt hoppade hon med händerna över huvudet och ett knä böjt uppåt för att skydda sig själv(kan man säga istället för att säga att det befinner sig där för att "trycka till" den som kommer lite för nära). Hade min gamla målvakstränare sett detta hade bruden fått en guldstjärna i boken. Nu fick hon istället foul. Hade någon motståndare krävt att jag skulle få ett gult kort för en sådan incident på fotbollsplanen hade hon blivit mobbad och kallad mes för resten av sin karriär. Särskilt när det gäller att få stryk från en målvakt. Fast det är klart. Jag är ju inte så lång att mina knän hotar att slå ut någon annans tänder. Det är nog betydligt vanligare på basketplanen.

Även idag skedde många konstiga stegfel. Ja, de måste vart konstiga eftersom inte ens domarna uppmärksammade dem. Dock befann sig bara dessa underliga stegfel hos motståndarna, vilket den uppmärksamma publiken genast noterade. Jag såg dem över huvud taget inte, men höll med och tyckte att domarna var helt ute och cyklade.

Det roligaste i hela basketgrejen är något som kallas "charge". Det är nog det enda regelbrott jag själv blivit utsatt för. Då var det inte lika roligt. Men att lyckas bara stå rakt upp och ner som en vägg för att motståndaren ska kuta rakt in i dig, utan att röra en min är en hemskt komisk syn. Den som inte fnissar åt det bör allvarligt granska sin humornivå. För att inte tala om den extremt förvånade, oskyldiga och nästan förolämpade min de sätter upp: "Nämen, hon sprang rakt in i mig! Hur kunde hon? Nu känner jag mig väldigt skör eftersom jag uppenbarligen inte ens syns." Mycket komiskt beteende. Och väldigt underligt att det dessutom är en regel som den som ligger på golvet och sprattlar blir straffad för. Dock har jag kommit fram till att du som åskådare under en basketmatch med fanatiska fans runt omkring dig inte ska säga högt att basket är en mycket underlig sport. Genast hade jag oräkneliga ögonpar vända mot mig och jag började snabbt spana efter nödutgångarna.

Nu kommer en lite jobbig del: Jag har blivit engagerad. Det är fruktansvärt påfrestande i en idrott där man inte har en aning om varför domaren blåser. Man får bara lyssna på publiken om de jublar eller svär åt domarens signal. Dock kan man inte alltid lita på detta heller, eftersom vissa helt plötsligt ändrar sig från att skrika "FAAAAAN" till att jubla. Då höll jag på att bita mig i tungan. Jag var ju själv på väg att falla för grupptrycket och gasta i högan sky hur feldömt det var. När det sedan sas "äntligen!" i kör bakom mig vid ett avblåst stegfel vågade jag bara viska detsamma. Åter till engagemanget. Det känns ganska okej att kolla på sporten när man inte bryr sig så mycket. Samma sak när det inte är särskilt spännande och laget förlorar med en sisådär 20 poäng. Idag däremot skulle alla faktorer givetvis bråka. Nu blev det engagemang och spänning på samma gång. På tok för mycket för min mage, och mina svettkanaler och trumhinnor också för den delen. Poängen skiftade ju värre än Thomas Ravellis humör på en fotbollsplan. Folk jublar och hoppar varvat med att de sparkar i tomma stolar och svär. Plötsligt gör vi lika många poäng som det andra laget. Det var något helt nytt för mig att se. Helt förvirrat var man tvungen att ideligen titta på resultattavlan och klockan i hopp om att det skulle förändras lite fortare. Eller till slut: lite långsammare. Sista sekunden får de andra straffkast på grund av ett foul som till och med jag förstod var helt idiotiskt. Ännu en förlust till listan, och jag behöver med andra ord inte ändra bottenlagets placering till nästa programblad ska ut på lördag. Annars hade jag faktiskt gärna gjort det. Bli snuvad på segern av ett lag där den bästa spelaren har shortsen uppe i armhålorna måste göra mer ont än något annat. En basketspelare ska åtminstone se cool ut om hon nu ska vara så himla, överdrivet bra. Nej, jag är inte alls bitter på att vi i volleybollen får spela i något liknande trosor och inte se ett dugg coola ut.

På detta så visar det sig att Sverige förlorat mot Egypten. Med 2-0! Nåja, då var det sak samma vilken match man egentligen bevittnade. 12:e raka matchen utan seger. Något liknande basketen då innan den välförtjänta vinsten som naturligtvis skulle ske på bortaplan för någon vecka sedan. Nu hade det verkligen behövts öl. Tack och lov spelar HV71 fortfarande bra.

Moralkakan för dagen: Befinner du dig på en basketmatch där det är jämt, hett och krigsstämning och du dessutom har barn med dig- ta då för guds skull med dig hörselkåpor till kottarna. Så de inte får mardrömmar eller för dig en traumatisk tonårstid.