Bedrövligt var ordet, sa Bull

Många adjektiv kan stå för dagens match. Tyvärr är det då inte ord som underhållande, fantastiskt, skitbra. Ett ord som jag själv tycker kan sammanfatta är argsint. Det kan i och för sig jag tycka är underhållande. Men enbart på ett villkor: att det lag jag håller på vinner den argsinta tävlingen. Ni som har läst föregående inlägg har ännu inte fått läsa om någon seger. Det får ni inte idag heller.

Allting inleddes med att motståndarcoachen satte ribban genom att skrika som en brunstig giraff utan uppehåll i tio minuter. Till detta hoppade han upp och ner som en annan galen kanin och hade ansiktsfärg i ilsket grisrosa. En mycket djurisk man med andra ord. Särskilt med tanke på att håret stod åt alla håll på hans huvud, likt en ovanligt okammad tax. Det var underhållande de första tre minuterna. Sedan började även han vara en bidragande faktor till de grova tinnitusskador jag ådragit mig under dessa matcher. Resterande skadefaktorer var bland annat de evinnerliga sirenerna som förkunnar byten. Det hade väl vart okej om man i basket tilläts byta spelare lika ofta som i fotboll, men icke, i basket får man byta precis hur många gånger man vill. Detta innebär givetvis att båda lagen har dille på att byta och sirenen ljuder nästan mest hela tiden. Ja, de sedvanliga busvisslingarna från skadligt nära håll är med en stark bidragande faktor, även om kroppen snabbt vänjer sig vid varningssignalerna inför kommande vissling och kan på så sätt söka skydd bakom programblad eller liknande.

Vi ska inte säga att vi var chanslösa. Eskilstuna ledde faktiskt matchen. I 12 sekunder. 2-0 blev snabbt 2-2 som sedan blev 2-4, 2-6 och 2-8. Men, vi visade ju helt klart att vi var ett lag att räkna med. Eller? Darrade inte underläppen på motståndarspelarna lite en sekund? Därefter gick det väl dock utför. Jag har ju trots allt efter fyra matcher lärt mig att det inte är helt okej att förlora med 30 poäng. Även om jag fortfarande är imponerad av att de lyckas sätta en enda boll i de där små ramarna.
Ramarna förresten, eller korgarna kanske de heter, var utan tvekan mutade. Jag är fullt övertygad om detta faktum. Våra bollar spottades så gott som ut ur ramen när de ens vågade närma sig. Det var tyvärr inte för många gånger de vågade det. De andras bollar agerade de istället pluspol till om bollen nu ska räknas som minuspol.

Det jag fann var mest underhållande var när det började ramla spelare som bowlingkäglor hit och dit och domarna blev så gott som utbuade. När jag inte förstår hela spelet är det vad som är mest underhållande. Coacher som måste gå en ilsken runda för att behärska sig, åskådare som är väldigt överrens om domarnas idiotiska kompensationer och för att inte tala om alla dessa fel som bara publiken ser och hysteriskt skriker rakt ut i hopp om att domare ska höra dem, och dessutom hålla med. Samtidigt kan jag inte säga nog hur grymt impad jag är av dessa brudarna på planen. Samtliga måste gått någon form av anger management-kurs. Hade jag stått där på planen med en boll i famnen och haft en annan brud framför mig som viftade som om det vore ett jäkla VM i väderkvarnvevande i mitt ansikte hade jag sopat till henne direkt. Våld löser det mesta. Det har min målistränare lärt mig, även om han inte berättade förrän jag blev långtidsskadad att det var jag som skulle utföra våldet, inte ta emot det. Det var ju så dags då. För att inte tala om när alla hamnar i en hög vilt kämpande om bollen. Det ser hysteriskt roligt ut, men tråkdomarna avbryter ju alltid och kräver uppkast istället. Man måste se det roliga i situationen när laget förlorar med siffror som till och med är högre än min ålder. Som till exempel när en av brudarna passade sig själv genom att kasta bollen i arslet på en motspelare. Helt rätt takter.

Det dumma med engagemanget som jag skrev om förra gången som drabbat mig är att man dessutom blir upprörd. Ja, okej, man blir råförbannad när det inte går som man vill. Man vill hemskt gärna få spelarna att göra som man vill. Man vill ge domaren en örfil då och då, och åtminstone sparka någon av motståndarbrudarna på smalbenet när de är dumma mot våra spelare. Det är inte bra. Man har en pyrande ilska som helt och hållet hindrar en att se det komiska i situationen som man sedan ska pränta ner.

Till nästa match får laget banne mig ha slutit en pakt med onda makter så de vinner, eller så får herrlaget ha en strippshow i halvtid. Då kan jag åter skriva glada referat. Om det sista inträffar riskerar jag väl dock att få vattenskadat tangentbord i form av dregel.