Ledbrutna 40+:are ute på söndagstur

Volleyboll känns som en av de säkraste bollsporterna man kan syssla med. Åtminstone om man utför den rätt. Jag utför sällan sporter helt rätt. Gårdagen var inget undantag.
Vi började ungefär lika bra som Bush fredsförhandlar. Förlust med två raka set blev resultatet i första matchen, och vi funderade på vad vi egentligen gjorde i Vingåker denna dag. Därefter slog tanken oss att vi inleder de flesta turneringar med att förlora obefogat. Det vi får skylla på är väl att vi har högst medelålder av samtliga lag och behöver då lite extra lång tid att värma upp. Jag och Johanna som hör till de små ynglen i lagen behöver en match att vakna eftersom vi båda har sova som hobby. Här började min trend att inte utföra sporter rätt. Andra laget hade anfall och vi stod redo att försvara oss, så även jag. En stenhård smash kommer farande i ett hiskeligt tempo över nät. Rakt mot Ica. Det är ju ingen fara, för alla lag har ju nån som är kalas på att smasha, så jag satte upp händerna för att ta emot. Plötsligt inser jag att bollen dalar för fort och tar ner armarna för att istället ta emot med en bagger. Då dalar inte bolluschlingen tillräckligt fort. Det var bara att blunda och känna hur bollen mosade rakt in i ansiktet och krascha på min näsa. Samtliga spelare och coacher tappade hakan och började flabba i takt, medan jag stod med rinnande ögon och en näsa som nu hindrade mig från att andas genom den. På det hela kände jag läppen växa en smula och en konstig smak tillkom.

Match nummer två var alla gamlingar uppvärmda och ynglen hade vaknat. Vi vann relativt lätt med två- noll i set. Utanför fick laget lite peppning av någon form av förälder som hade denna kommentaren om oss: Ja! Tänk att de är 40+ och ledbrutna och ni ska spöa skiten ur dem!!
Jag och Johanna fnös likt två upprörda flodhästar, och förkunnade att våra oldies är våra säkra kort och att vi två minsann inte alls var 40.
"Nej, men om 10 år då."
Vilken extrem förolämpling. Jag som alltid får åka på 16-årsbiljett på bussen blir nu anklagad att vara 30. Dock var personerna trevliga och försökte inte alls sätta dit oss, utan bad oss tänka på Kalle Anka på julafton om vi blev arga under matcherna.

Kvartsfinal och ännu en vinst. Semi och Ica visade ännu en gång att hon inte gör riktigt rätt när hon med full fart krockade med en spelare och landande på golvet. Lärde hon av sitt misstag? Nej, inte en chans. I andra set gör hon samma sak och stukar höger pekfinger. Det om något är väldigt olämpligt för en högerhänt volleybollspelare. Det var dessutom semifinal som sagt och inte alls läge att gnälla över smärtor, särskilt inte när vi mötte det enda lag som slog oss förra turneringen. Det var mycket känslor. Ja, i alla fall från deras sida när de var sura redan vid matchstart. När det sedan visade sig att matchen mot oss innebar förlust drog de sig ur och struntade helt enkelt att ställa upp i bronsmatchen. Därför fick vi spela final direkt istället för att döma. Under den tiden hade jag dock hunnit vara felfri förstedomare genom att blåsa och teckna helt rätt för inspike och insmash.

Inför finalen fick Ica sitt väldigt darrande pekfinger tejpat och vi var helt inställda på att nu slå laget som mosade oss(och mitt fejs) i första matchen. Nu verkade dock åldern och sömnbehovet ta ut sin rätt. Vi förlorade även finalen. Ica hade då i slutet på sista setet fått gå in efter frågan "Vill du gå in och serva hem några poäng?" och servat. Servade jag hem några poäng? Jodå, två stycken och sedan satte jag orutinerat bollen klockren i nät och gav motståndarna ännu en värdefull poäng som två minuter senare innebar seger för deras skull.

Ica kröp till kojs runt halv nio igår och har idag fått rulla ur sängen och småhoppa nedför trappor eftersom benen inte riktigt är inne på linjen att de ska böja sig när de går. Uppför trappor får jag med andra ord hasa.