Friday, March 02, 2007

Akta dig för farliga rektorer

Jag har länge funderat på en sak, men aldrig riktigt fått något vetenskapligt belägg(För mer om vetenskap dyk upp på en föreläsning i kursen Vetenskapliga metoder C, på MDH. Där får du till och med veta vad vetenskap är.) för huruvida min fundering är sann eller inte. Idag kom dock något som helt klart förde min teori mot oanade höjder.

Har du någon gång funderat på varför rektorer inger en sådan respekt, ja, till och med närmare fruktan och skräck inom dig? Många rektorer ser ju faktiskt riktigt snälla ut. De bär kanske runda oskyldiga glasögon, har en hennaröd utväxt i permanenten, är iförda storblommiga kjolar eller har begynnande glänsande flint. De ser med andra ord inte ut att ha förmåga att skrämma ens den räddaste lilla hare. Ändå är man lite rädd för dem. Ändå hukar man sig lite när man ser dem. Ändå vågar man inte slänga bitska och ironiska skämt i ansiktet på dem. Trots att de ser så snälla ut.

Idag har jag fått bevisat att det inte bara är jag som besitter denna rektorsskräck. Vi var elva personer som begav oss från vår vetenskapliga föreläsning till Retro för att äta lunch. Det hade visst även vår studierektor beslutat sig för att göra med en kollega eller liknande som sällskap. Vår studierektor är jättesnäll. Han ser även jättesnäll ut. Bordet bredvid dem satt två unga mammor med två barn, varav den ena kotten befann sig sovande i sin vagn och den andra satt i en hög bebisstol med ryggen mot Farbror rektor. Dock upptäckte den vakna kotten snart rektorn som satt bakom henne. Halva hennes nacke och rygg såg ut att gå ur led när hon var tvungen att studera honom ingående utan uppehåll. Mamman försökte förgäves få kontakt med sin dotter medan herr studierektor satt och log lite och såg timid ut. Stirrandet fortsatte. Mamman ursäktade sig och ryckte lite i kottens arm. Herr studierektor flackade lite nervöst med blicken. Strirrandet fortsatte. Det gjorde även stirrandet från en sisådär fem studenter som följde hela förloppet med intresserade miner. Studierektorn log länge mot kotten som svarade med.. just det, att stirra. Därefter gick allt fort. Farbror studierektor skulle visa hur extremt pedagogisk och rolig han var och böjde sig fram mot lilltjejen med spöklika fingrar.

Reaktionen var omedelbar. Hela lilla tjejansiktet skrynklade ihop sig som ett russin och munnen öppnade sig som ett jättelikt hål. Ut formligen flög hysterisk och skräckslagen gråt. Vår studierektor hade givit en liten klänningsklädd ettåring traumatiska men för livet genom att leka någon form av tittut. Det måste alltså vara sant: rektorer är ruggigt skrämmande bara genom sin existens. Mycket snällare och räddare uppenbarelse kan man nämligen inte skåda än vår olyckliga studierektor denna lunchtimme en fredag i början av mars.

2 Comments:

Blogger Åsa said...

haha! rolig effekt den där studierektorn hade på pyret =) Fram till alldeles nyligen hade jag oxå den effekten på barn, de blev alltid livrädda och spran iväg. Men de bjuder ja på, kidsen ska ha respekt för de som är större. Så det så! mohahahaha...

7:17 PM  
Blogger majsan said...

stackars lille lasse. Å lilla tjejen. det blir nog terapi för dem båda. roligt så det förlår var det iaf. Hahaha!

7:36 AM  

Post a Comment

<< Home