Sunday, February 25, 2007

Samtligas tappade hakor finns att återhämta i hittegodsavdelningen

... eller efterlängtad seger kan man ju med rubricera dagens inlägg om man vill verka kreativ.
Gårdagens konstruktion av matchinlägg i programbladet, eller rättare sagt: tillägget av en del, agerade extremt struligt och fungerade ingenstans vilket innebar att jag ramlade i säng runt klockan kvart över två i natt. I och med att jag skulle stiga upp strax efter fyra på morgonen var inte detta idealet och i mitt inre såg jag mig sitta och sova på dagens basketmatch trots höga sirener och öronbedövande busvisslingar i skallen. Detta var bara att slå ur hågen direkt. Tack och lov. Inledningen var så som många delar av vissa matcher varit: bedrövlig. Numera när man dessutom är en engagerad basketåskådare blir man då en smula frustrerad och vill i ren protest somna bara för att. Tyvärr lyckades jag mer smitta av mig på spelarna, för jag blev piggare och piggare i min frustration medan de hängde med huvudet och stundom kunde liknas vid sovande sniglar om man ska vara riktigt elak. Det ska jag givetvis inte vara eftersom jag fortfarande är av åsikten att går man av planen med minst två poäng har man utfört en bragd genom att kasta bollen genom den där stålringen. Via uteslutningsmetoden kan de flesta vid detta laget anta att vi låg ganska rejält under och vägen mot ännu en förlust visade både grönt ljus och plogat underlag.

Sedan hände det. The thing! The happening! The miracle!
Jag förstod som vanligt ingenting när det tas en time out två sekunder innan halvtidsvila. Efter en snabb förklaring skulle det visst vara ett tafatt försök att slänga iväg bollen och försöka sig på en trepoängare. Jag kan förstå detta desperata drag i slutsekunderna av matchen om man ligger under med två poäng, men nu låg vi under med en sisådär tio och hade halva matchen kvar att spela. Vid förklarandet av detta fenomen fick jag med höra att "det lyckas aldrig".
Fråga icke hur men bollen kastas ut till en av våra spelare, en sekund tickar på. Nu utför denna spelare något jag aldrig skådat förr. Hon ser först ut att snubbla över sina egna fötter, och detta sker i slow motion. Man ser med andra ord fötterna lämna marken i lite konstiga vinklar, anisktet förvrids i en förvånad grimas och ser ut att göra sig redo för att ta sig en närmare titt på golvet. Armarna åker då långsamt framåt för att ta emot sig i fallet och bollen ramlar givetvis ur händerna. Detta var som jag såg det. Det var inte vad som hände. Människan gör, antagligen, ett mycket välplanerat hopp med en koncentrerad min(som för övrigt är hysteriskt rolig) och slungar halvt i väg bollen. Som far genom luften samtidigt som slutsingnalen börjar tjuta. Bolljäkeln far rakt ner i korgen. Detta sker ju i och för sig ganska ofta i basket, men till saken hör att människan stod med MER än en halv plan mellan sig och korgen. Hon slungade alltså iväg bollen lika långt som en annan skjuter en utspark. Hon träffar dessutom korgen där undertecknad är glad om hennes spark håller sig kvar på planen.

Detta har jag bara sett i amerikanska filmer förut. Med tanke på hennes reaktion, hade nog hon också bara gjort det. Och publiken med. Hela hallen blev halvt hysterisk och glömde att halva matchen var kvar och vi låg under med en nu sisådär sju poäng. Men, mina damer och herrar, vi experter på läktaren var efter full tid helt överens om att detta vände hela matchen. När gänget sen kommer tillbaka in i hallen för att spela ännu en halvlek befinner sig faktiskt deras huvud över axelhöjd. De spelar dessutom bra! När sista halvlek inleds leder plötsligt vi och jag börjar åter igen få magsårskänningar. Det foulas, straffas och skjuts på löpande band. Ica sitter och gnäller för att de drar ut på tiden. Hon är nämligen nära att kräkas rakt ut av nervositet. (När i hela friden blev jag SÅ engagerad?) Dock fortsätter överraskningarna att välla in: vi sätter våra skott och motståndarna missar. Fråga mig inte vad resultatet blev men vi vann. Den från början sorgligt lilla skaran folk på läktaren gjorde nu lika mycket väsen av sig som engelska supportrar i en match mellan Manchester United och Arsenal.

På det hela måste tilläggas att jag märkte av en charge. Helt självklart dessutom. Det är ju kul att man lärt sig EN regel när det är endast en hemmamatch kvar innan säsongen är slut. Jaja, bättre sent än aldrig antar jag.



Mirakelkvinnan iklädd en fin mössa

6 Comments:

Blogger Lotten said...

Jag är fortfarande sprittande glad! Du är suverän på att beskriva denna mystiska sport!

Här är en annan rapport.

10:23 PM  
Anonymous Anonymous said...

Oksana Satte snyggaste skottet , hon spela jätte bra <3 (:

10:42 PM  
Anonymous Kicki said...

Det är en väldigt mystiskt sport du beskriver, men jag älskar den!
Hade Pojkvännen bredvid mig som var så engagerad att hälften var nog. När vi ledde med typ 16 poäng och en minut kvarstod av matchen, var han fortfarande nervös och lika engagerad.

6:37 AM  
Blogger Ica said...

Lotten: Jag är med helt glad fortfarande. Konstigt. Så många matcher har jag ju inte sett.

Anonym: Jag håller med dig.

Kicki: Visst är den mystisk! Jag förstår din pojkvän. Jag frågade vid ett tillfälle om resultatet nu var... ja, övervägande säkert och fick "Nejnejnej!!" till svar. Då fick jag magsår igen.

8:49 AM  
Blogger Mogge said...

...underbart att tjejerna äntligen fick en vinst på hemmaplan nu oxå..

..jag var rätt nervös uppe på kameraläktaren fram tills 56 kvar.. Då kände jag att det(nog) var klart.. =)

See ya!

12:18 PM  
Anonymous Anonymous said...

Jag har läst några av dina matchrapporter, ville bara säga att det är underbara. Du beskriver matcherna på et underbart sätt.
Fortsätt skriv om matcherna :)

10:30 PM  

Post a Comment

<< Home