Thursday, March 01, 2007

Just hanging around

I förrgårs tidning Smålandsposten kunde man läsa om en liten kotte som fastnat i ett träd på en förskola och hängde där till hans mamma kom och plockade ner honom. Tyvärr kan jag inte slänga in en länk, för man måste vara någon form av betalande medlem för att få läsa gamla artiklar, om inte jag fattat det helt och hållet fel. Det stod i alla fall. Givetvis visade det sig vara "mitt" gamla dagis, där jag jobbat flera år i rad. Numera kan man ju ta del av dagens tekniska finesser och kommentera artiklar. Detta visade sig vara en succé. Genast kom ju kommentarer som "Alltså gud. Tack och lov har mina barn alldrig beövt gå i förskola." och "Ja, denna personal som bara står ute på kaffe rep, och pratar strunt. Hur ska man våga lämna sina barn där?"

Det är underbart vad folk plötsligt får åsikter när de kan vara anonyma, men sen knalla in och glatt lämna sina små kottar på dagis dagen efter. Attans att jag själv blivit en sådan snobb att jag inte ens kan ta kommentarer där aldrig stavas med två l och kafferep är två ord på allvar, men hör inte det till en av de högst prioriterade sakerna? Sedan kan man också undra om dessa perfekta föräldrar som nu skrivit kommentarerna alltid har sina barn i sikte, varenda minut och sekund, och om deras kotte aldrig fått ett blåmärke i deras vård. För att inte tala om hur rasande överens alla plötsligt blir om någon vågar uttrycka vrede och klagomål med versaler, fast utan att skriva ut sitt namn. Eftersom Ica är en innehavare av väldigt kort stubin skrev hon ett ganska ilsket inlägg tillbaka och tog förskollärarna i försvar.

Visst, det är jätteolyckligt att en kotte råkar fastna i ett träd, men va katten, ungen satt ju fast och löpte ju då i alla fall ingen risk att ramla ner. Eller hur? Sedan skulle jag vilja kalla det oflyt att ungjäkeln just råkar fastna en halv minut innan dess mor knallar in genom grinden, och att personalen kom runt hörnet i samma ögonblick och detta då upptäcktes av båda parter samtidigt. För det är oflyt. Många förlädrar kan säkert hålla sina små barn under uppsikt hela tiden, men då kan man ju ge dem en liten utmaning. Med mitt extremt logiska tankesätt kom jag fram till att detta bör inträffat på eftermiddagen eftersom morsan kom in i bilden. Under eftermiddagen är man oftast en mindre personalstyrka än på dagen. Tänk dig själv att du har tio små kottar du ska hålla reda på, och de får dessutom härja runt som de vill runt huset. Man ser dem inte hela tiden med andra ord. Händer det något litet med en liten kotte som man måste ta hand om står plötsligt nio stycken utan stenkoll. Vad ska man göra? Ska man ignorera att en liten kotte kanske gråter för hon/han ramlat av trehjulingen eftersom en av övriga nio kan få för sig att fastna i ett träd, hoppa med huvudet före in i en sten eller dränka en kompis i en vattenpöl? Jag vet inte. Det är ett ganska tufft val och man ofta inte har så vansinnigt mycket tid att tänka efter vad man ska göra.

En gång när jag var ny på jobbet och sprang runt och räknade till elva en gång i minuten för att hålla koll på var alla befann sig kom en pappa framknallande till mig vid hämtningsdags. Han undrade var hans son var och jag pekade upp mot rutchkanan och sa att han var där uppe medan jag fortsatte att då räkna till tio istället. Två sekunder senare kom pappan tillbaka och sa att hans son inte alls var där. Ica blev då en smula svettig och undrade inom sig om hon missuppfattat vilken unge som var vilken. Nåväl, jag hade koll på vem kotten var och pappan ställde till ett jäkla hallabaloo. Han engagerade andra päron i att hitta sin kotte medan han skällde ut mig efter noter. Ica fortsatte svettas och blev nästan lite gråtmild eftersom det inte är särskilt underhållande att bli utskälld av någon som är en halvmeter högre än en själv och dessutom har en stämma värdig en operasångare. Därefter kommer en eftersökt liten kotte fram och drar pappa i ärmen och sa att han ju bara ville busa lite med pappa och gömma sig när han såg honom komma. Pappan muttrade nåt om värdelös personal och tog ungen under armen och stegade ut.

Dagen efter kom en i personalen fram och undrade om det var jag som blivit utskälld dagen innan. Jo, det fick jag ju säga att det var. Pappan hade i alla fall kommit på morgonen och bett om ursäkt för att han skällt på mig när jag egentligen visst hade haft koll, men han vågade minsann inte säga det till mig själv. Sensmoral? Ibland kanske man ska fundera lite innan man går till attack. Det är väldigt lätt att beskylla folk för de mest sanslösa saker då man själv har lämnat ansvaret till någon annan.

Nu får kottarna på dagis inte ens klättra i träd. Kommer det att fungera bättre? Är det samma kottar där som sist jag jobbade kommer snarare träden vara fullpackade med småttingar som försöker ta sig upp. Varför inte istället visa hur man klättrar, hur långt man får klättra, och vad som faktiskt kan hända?

Sen råkade ju dock min chef slänga ur sig att inget träd är högre än tre meter så det är ju inte så illa. Det kanske var att utmana ödet lite. Ramla tre meter med huvudet före kan nog göra ganska ont. Tänk bara hur ont det gör att slå tån i tröskeln.

4 Comments:

Anonymous Ewa said...

Under en period var jag springvikarie på dagis o fritids. En dag fick jag en riktig utskällning av en förälder för att sonen hade fallit och slagit huvudet i en stol. Att sonen hade klängt i en bokhylla och att vi samma dag hade plockat ner honom 3 gånger därifrån lyssnade inte föräldern på.

Dagen efter kommer de lite sent till dagis. Det visade sig att sonen hade fallit hemma, från en bokhylla, och landat på ett bord och brutit armen.

Men föräldern hade en bra förklaring, han läste ju en bok för dottern och kunde inte ha full koll på sonen.

Jag kunde bara inte låta bli att säga "men då kanske du nu förstår att vi tre som har hand om 15 ungar inte kan plocka ner din son från bokhyllor hela tiden?"...

Jag träffade sonen för ett tag sedan. Han är numera 24 år och verkar inte ha tagit skada av att falla från bokhyllor... :-)

8:35 AM  
Blogger Ica said...

ewa- underbart ju! Det är synd att säga, men egentligen blir man lite glad när sånt händer så föräldrarna förstår lite vad det innebär, och att olyckor kan hända..
och som du säger: grabben verkar ju inte tagit någon större skada av bokhyllorna. Sånt händer :)

8:45 AM  
Blogger Lotten said...

Jag tycker du ryter till på ett bra sätt idag, Ica! Mycket bra!

(Jag har två barn som inte går att få ner från träden och tre barn som inte går att få upp i träden.)

1:31 PM  
Anonymous Emla utan Alf said...

Hmm... jag måste säga att du har helt rätt. Men det är du väl van vid ;)? Var bara tvungen att kolla in och se vad som var dagens debattämne.

Kram

1:34 PM  

Post a Comment

<< Home