Kan man vara väldigt lesbisk?

Zürich har visat sig vara en mycket trevlig stad. Tangentbordet jag skriver på har visat sig vilja motarbeta mig på så många olika sätt som möjligt. Felstavningar tar jag med andra ord inte på mitt ansvar.

Ja, allt har börjat mycket bra. På tåget in till stan igår lyckades jag med bragden att förkunna högt för alla att jag är väldigt lesbisk, fast på tyska då. Jag trodde att jag sa att jag var väldigt varm. Plötsligt satt alla inte lika nära oss längre. Utom möjligen killen som satt mittemot som var ännu värre drabbad av pinsamheter då han glömt stänga gylften och uppenbarligen inte var ett fan av stödjande underkläder som håller saker och ting på plats.

Sedan förstods inte mycket mer av dagen. Vi skull hitta ett café med speciell choklad. Det gick måttligt bra och vi gick vilse. Vi gav upp och försökte komma rätt igen. Då hittade vi caféet men det var invaderat av pensionärer med noppga tröjor och stort bakelsebehov, så vi begav oss vidare ner till sjön istället. Eftersom solen sken ville vi såklart sitta utomhus. Där fanns dock ingen plats att få och vi råkade visst få vår servitör att halvt köra iväg en pensionär som blev arg. Efter det blev vi påpackade stora pizzor eftersom vi drack stora öl. Vi var sedan inte klara över om servitören bara hade allmänt konstigt humor eller var på väg att gå in i väggen, då han kom ut och förkunnade att vi fick en halv pizza var nu och en halv var sedan eftersom de hade bränt en av pizzorna. Dessutom hade han glömt vår parmaskinka och pizzan såg allmänt farlig ut. Detta redde dock upp sig och pizzan var bland det godaste i pizzaväg jag ätit. Sedan kanske känslan av att sitta ute vid sjön i bara tröja och dricka öl och kisa mot solen också spädde på känslan.

Sedan blev det några flera öl, inhandling av konstiga kläder och massa choklad.
Minnet svek och dagen avslutades med en kass skräckfilm och en katt som gömde sig under sängen.