Goda grannar är vräkta grannar

- Ja, det är där högst upp. Där uppe där fönstret är öppet.
Ehm, vaddå? Trots att Ica ska ha kamoflerande lurar i öronen kan hon inte låta bli att tjuvlyssna när hon står och ska låsa upp sin cykel. Bakom henne står två damer i strikta dräkter och portföljer i händerna. Bredvid dem står två rejäla grabbar i blåställ och med sopsäckar i händerna. Förskräckt tittar Ica från påsarna, till portföljerna och upp till sitt egna öppna fönster. Vad i hela friden ska de göra med min lägenhet och svarta sopsäckar? Jag överväger förslaget att blockera dörren med hela kroppen, ropa på hjälp eller helt enkelt fly fältet fort som attans. Sedan kommer jag till sans och tittar vidare upp mot husväggen. Grannens fönster är med öppet. Tack och lov. De måste mena den.

Grabb nummer ett lägger in en prilla, tar upp mobilen och suckar högt i luren innan han förkunnar för personen i andra änden att de faktiskt var här nu och stod utanför porten. Jag blir vid detta tillfälle pinsamt medveten om att jag står rakt upp och ner och bara fånglor. Om jag inte passar mig kommer de med andra ord att bryta sig in även i min lägenhet för att slippa ha galna psykfall i huset. Så smygande jag kan med en cykel som är femtio bast gammal, gnällig, gnisslig och knarrande avlägsnade jag mig från platsen.

Vid hemkomst ligger det en jämn odör av majarök i trapphuset och det tilltar vid avancemanget uppför trappan. Vid detta tillfälle stör det mig inte det minsta. Tidningen som jag lagt utanför grannens dörr för att se huruvida den flyttar sig under veckan och då skvallrar om liv innanför dörren är borta. Väl uppe högst upp börjar jag nästan sjunga och dansa. Åter med tanke på vräkning för galna psykfall sansade jag mig dock och tittade en gång till på dörren.
Namnet på namnskylten var borta. Tack och hej för denna gång jamacianer. Må era nya grannar ha starkt psyke och täppt näsa.