Kryckor utbytes mot borr

Jag tror att jag börjar bli gammal. I och för sig fick jag igår stränga förmaningar att jag inte skulle få åldersnojor förrän jag var 47 och då kommit på att jag glömt att skaffa barn, men lite nojig blir jag ändå. För fem år sedan hade jag klarat det här galant.

I fredags började den vansinniga helgen med mig och Lina i en bil på väg till Stockholm. I sedvanlig ordning körde vi en smula fel och frågade varandra hela tiden var bollen var. När vi sedan körde direkt förbi bollen på höger sida skrek vi högt och fick ett fint byavarv i närmsta rondell för att sedan faktiskt parkera på samma ställe där jag alltid är med och parkerar vid Globen. Klockan var vid denna tidpunkt runt 17:00 och vi var ändå rätt nöjda med vår tidsmarginal och tyckte att vi var i tid. Jodå, vi var i god tid att ställa oss i en kö som var över hundra meter lång och redan rejält bemannad av svartklädda småtjejer och killar med bag-in-box-vin och billiga solstolar. Vi insåg snart allvaret och gick och kissade i förebyggande syfte och köpte varsin hamburgare. Sedan var det bara att börja vänta. Vi väntade och väntade och blev tillslut insläppta och rusade in till scenen. En smula fräckt tog Ica Lina i handen och började kliva över sittande tonåringar för att komma längre fram. Det gick väl måttligt bra när jag plötsligt satt mitt bland fulla finnar som försökte lura bort mig, medan jag försökte lura dit Lina. De var högst otrevliga och pratade ett språk där jag bara uppfattade Kärringahelvetii och fittii.

När alla i grupptryckets minut ställt sig upp bara för en stackare behövde sträcka på benen stod jag bakom en kille som var ungefär 2 meter lång. Fräck som jag är bad jag att få ställa mig framför och gjorde sedan helt sonika det, utan mer än ett "Va? va, eeeehhh... näeee... väl?" till svar. Plötsligt stod jag ett par meter från scenen med att kravallstaket i magen med perfekt utsikt. Mycket folk, mycket trängsel, mycket svett och på tok för lite vatten gjorde att publikhavet sakta men säkert blev färre då små tonårstjejer och även ett par killar fick bäras ut.

Vi lyssnade oss igenom Blindside och det var mest med besvikelse från min sida då jag trodde att det innebar att 30 seconds to Mars med snyggot Jared Leto från den trevliga nittiotalsserien Mitt såkallade liv i spetsen skulle utebli. Icke, efter en mycket lång väntetid med tekniska problem dök även dem upp på scen. Mina ögon satt som klistrade vid snyggot hela tiden, utom vid ett tillfälle då han vände ryggen till. Då fick jag en vattenflaska i skallen av honom och blev plaskblöt och flyttade inte blicken igen.

Ja, sedan kom såklart Linkin Park och var helt underbara: snygga att titta på, ljudliga, glada och ja... underbara helt enkelt. Jag kände mig som en liten fjortis där jag stod med armarna i skyn och skrek för full hals. Dock gjorde Lina som äntligen hittat fram till mig det också. Vi knallade ut från konserten vid halv tolv och var måttligt möra och trötta efter att ha stått upp så länge och dessutom blivit halvt massakerade. Utanför stod långa bilrader med föräldrar redo att plocka upp sina fulla tonåringar som ännu inte fått körkort. Mycket nöjda och med en smärre åldersnoja satte jag och Lina oss i bilen och puttrade hem för egen maskin.

Vid uppvaknadet på lördagen hade jag ett blåmärke på magen, klämmärken på överarmen och en nacke som helst ville att huvudet skulle hänga i 90 grader. Det var bara att ignorera och åka ner till Ralf Edström-cup för att lira lite boll. Vår lag var som en Bellmanhistoria men med Klas istället för Bellman: Det var Klas, en tysk, en pakistan och ett tjejgäng. Bara den beskrivningen kanske räcker för att berätta att det inte gick så bra för oss. Vi lyckades bara göra ett mål under hela turneringen, och det gjorde tysken... på mig. I eget mål med andra ord. I tredje matchen fick tysken kramp och då fick Ica vackert hoppa ur mål och in på planen. Då var samtliga spelare redan lite småömma överallt och mina knän såg ut som ett schackbräde. Jag fick aldrig hoppa tillbaka då jag bedömdes behövas ute på plan. Det var nog i och för sig ren och skär lögn då tysken visade sig vara en naturbegåvning i mål. Vi var faktiskt nära ett mål en gång med en tåfis, men det blev inget och vi slutade sist i turneringen. Vid fem minuter kvar att spela under sista matchen kom en grabb á 90 kilo och råkade lägga hela sin tyngd via en dobbeklädd sko på Icas ena stortå. Ica hamnade på marken och kunde inte spela mer. Matchen efter fick jag dock döma och haltade omkring på planen i ett par för stora gympadpojor för att fossingen skulle få plats.

Halvdöd lite senare på eftermiddagen var det ju dags för bloggöl. Jag ringde Lotten i smärre panik då jag inte kunde stödja på foten och frågade om hon hade en borr att låna ut till mig. Min tanke var ju att borra hål på nageluschlingen på tån så lite tryck i alla fall släppte. Javisst svarade Lotten och jag andades ut. En timme senare kom hon cyklande... med ett par kryckor! Det var bara att gilla läget, cykla med och hoppa runt på kryckor i stan. På detta hade jag en mycket klädsam rödfärg i fejan av dagens solsken och sömnfrilla då jag tidigare råkat somna i soffan med blött hår.

Det var dock en mycket trevlig bloggöl med Lotten, Solusfemina och Alice, även om jag blev uppmanad att cykla och välta flera gånger. Då de två sistnämnda var ansvarsfulla mammor försvann de ganska snart och jag drog med Lotten på förfest hos Klas. Där diskuterades Lund och melodifestivalar innan vi drog oss vidare till Kåren. Eller ja, jag hoppade ju då. Väl inne kände man sig något malplacerad då ett hårdrocksband uppträdde och gjorde det förbenat bra samtidigt som man själv stod vid sidan med sina kryckor. Dock fann jag lite kompisar att mingla runt med. En av vakterna erbjöd sig att operera min fot och tog fram en kniv modell jätte. Detta fick mig att åka hem och eftersom Lotten i samma ögonblick blev utslängd från scengolvet då de stängde men hon inte ville gå drog vi oss hemåt.

Idag har jag rullat ur sängen. Hela kroppen värker och jag kan knappt röra mig alls. På detta är jag trött som en gnu och har redan sovit middag två gånger fast klockan inte ens är lunch. Jag ser inte fram mot att sticka ballongtån i nätta 30-talsskor och visa mina snyggt sårade knän i en kort klänning på examensfesten på onsdag.
Har jag rätt att få lite åldersnoja nu då?

Så här snygg är Chester Benninton i Linkin Park

Jared Leto i spetsen för 30 seconds to Mars.

Och så här oskyldig var han för drygt tio år sedan som snygg-Jordan i Mitt såkallade liv.