Kosta vad det kosta vill

Stormarknader i all ära, men de är inte av samma bloggvirke som små jourlivs.

Precis nedanför min port har jag ett litet jourlivs. Jag går inte dit i onödan eftersom de har vitt lager på sin choklad, är dyra och har massa snusktidningar vid disken. Ibland måste man dock gå dit om man har akut brist av cola light, eller måste köpa kontantkort till mobben och inte orkar gå några längre sträckor. Idag var jag tvungen att göra det senare. Jag har lovat mamsen att skicka matchrapporter via sms, och jag har inte tid att cykla iväg någonstans och handla eftersom vi har avresa till Göteborg om någon liten timme och jag ännu inte har börjat packa. Därför knallade jag idag ner till jourlivset och försökte komma in. Klockan plingade så snällt men dörren gick inte att rubba. Klockan plingade vidare och Ica fortsatte att rycka i dörren. En smula desperat tittade jag på lappen med öppettider. Jodå, de skulle öppna klockan 8:00 och klockan var ju över elva vid detta laget. Dörren ville ändå inte öppna sig, så Ica vände sig om för att gå. Då flög dörren upp och ett "Hallå, hallå, kom tillbaka!" hördes bakom mig. Jahapp, först vill de inte släppa in mig och sen skriker de att jag ska komma tillbaka. Hur vore det att bestämma sig?

Så jag knallade in lite snällt och kollade i kylen om jag skulle ha råd att köpa dricka där. Svaret blev raskt nej och jag knallade vidare till kassan för att få ett kontaktkort. Tanten bakom disken stod och såg trött ut när hon tog upp min beställning. Mannen satt bredvid henne och pratade i telefon, och tanten bad mig vänta. Snällt stod jag och väntade men undrade i mitt stilla sinne varför hon inte bara sa till mannen att flytta sig så hon kom fram. Han hade ju faktiskt en bärbar telefon. Då berättade man nummer tre som uppenbarligen bara var vän till paret att maskinen som trycker kontatkort är ju kopplad till telefonen. Ett ögonblick bara upprepade han hela tiden. Jag stod kvar och räknade ut att jag hade hunnit bort till Ica på samma tid och där haft råd att köpa en dricka. Personen på andra sidan tråden verkade inte vilja lägga på och mannen började se mer och mer desperat och svettig ut. Jag försökte verka trevlig genom att le lite. Tanten ser ut att somna stående. Då börjar mannen bredvid mig åter prata om att det bara tar ett ögonblick. Undra hur långt ett sådant är. Sedan armbågar han mig lite käckt och öppnar locket till lösgodiset och säger att jag ska ta en bit nu när det ändå tar sån himla lång tid. Lådan till locket han tagit av innehåller geleråttor (blä), skumägg (dubbelblä) och lakrits (oändligt mycket blä). Jag tackar nej, men blir propsad på att visst ta nu. Snäll som jag är tackade jag och tog en geleråtta. Den kunde mer kallats betongråtta. Jag stog där och tuggade och tuggade och var rädd att jag skulle tappa en tand.

Äntligen lägger mannen på luren. Utanför börjar dörrklockan ringa och man hör någon rycka i dörren. Personen behöver inte rycka lika länge som jag innan hon blir insläppt. Tydligen är det bara jag som tycker det känns lite obekvämt att en person kommer in i en låst affär och där inne står redan en kund. Varför var affären låst när jag var där liksom? Hon verkade dock inte bekymra sig avsevärt för det utan frågade om de hade lunchstängt, bad om tre paket cigaretter, fick dem och gick ut. Utan att betala. Tanten tog fram en bok och skrev upp det istället. Hm, kanske man ska bli stammis ändå och få handla på krita. Nåväl. Sedan kom väl tanten på att jag fortfarande var kvar och började greja med maskinen. Den har vid detta laget hakat upp sig och vill absolut inte samarbeta. Inom tre minuter står det två män och en tant och vänder och vrider på maskinen och pillar på allt de hittar. Så äntligen äntligen börjar den rassla och ut skrivs ett kontantkort. Hela jag bara skiner upp i lättnad att jag äntligen ska få avlägsna mig och slänger fram mitt betalkort. Tantens blick blir ihålig. Mannen biter ihop tänderna och godisbjudarmannens mage börjar hoppa i återhållet fniss.
- Jag är ledsen, vi tar inte kort.