Och vem var du nu igen?

Tid och jag har alltid kommit ganska bra överens. Mest antagligen eftersom jag tror att saker och ting tar mycket längre tid att göra än de gör. När jag ska cykla ner till jobbet och planerar att slänga soporna innan måste jag gå fem minuter tidigare än vanligt, fast det tar max trettio sekunder att knalla bort till sophuset. Så är det alltid. Och jag kommer alltid i tid till ställen. Eller ja, nu på senare kanske inte Maja skriver under på att jag gör det, men när det gäller annat får jag magsårskänningar om jag är ute i sista minuten. Detta med ett stort undantag vad gäller skolarbete. Där är jag expert på att vara ute i sista minuten. Men på det stora hela brukar jag och tiden gå ganska bra ihop, och inte gräla på varandra särskilt mycket.

Tills nu. Antingen går jag i slow motion eller går tiden på speed eller liknande uppåtdrog. Jag tittar på klockan, blinkar, tittar igen och vips är en timme borta. Var tog den vägen? Jag råkade skaffa mig en arbetsdag på lite dryga tio timmar i måndags, utan att planera det. Frågan är ju om det är väl genomtänkt när man skriver c-uppsats på heltid. Och måste man inte ha 13 timmars vila från att man slutar jobba tills man börjar igen? Äh, strunt samma. Grejen är just att dagen inte kändes 10 timmar lång. Jag hann inte ens blogga. Hur vanligt är det? Idag vet jag inte alls var tiden tog vägen. Jag vet att jag jobbade under förmiddagen, vinglade hem i blåst med en sovsäck modell jätte på pakethållaren och krubbade lunch. Jag hämtade nästa ting modell jätte på mitt Ica: världens största bok om Kristianstadsbladet. I mitt sinne minns jag att jag bett en redaktör på tidningen om lite kort basfakta. Istället fick jag en jubileumsutgåva så jag kan skriva flera uppsatser om endast Kristianstadsbladet och ingenting om dess kontaktannonser. Tanken var fin och jag ska skicka ett tackmail till snälla killen nere i Skåne. Om jag hinner. Resterande tid av dagen har jag suttit med näsan begravd i språkhistorieböcker, gjort research om Carl von Linné, skickat cv åt höger och vänster och skrivit om språkutveckling till uppsatsen. Plötsligt tittade jag på klockan och insåg att dagen var slut. Var det nödvändigt?

Bloggen har blivit försummad. Jag har dammråttor upp till taket och jag har sagt i ett halvår snart att jag måste klippa mig (Det måste jag verkligen, mina förlängningar (eller, ja förtjockningar i mitt fall) hänger långt nere vid öronen nu och lever sitt eget liv vid regninga dagar), men det händer inget. Jag hinner inte. På detta har jag blivit senil. I kalendern står det en hel del namn och nummer. Grejen är att jag inte har en aning om vilket ansikte namnet har, vem numret leder till eller varför i hela friden det ens står i min kalender. Men det gör inte så mycket. Hoppas jag.

Helgen ska spenderas med volleybollaget i Göteborg under namnet Turkossorna. Ironiskt nog ska vi inleda hela turneringen med att möta Julgrisarna. Är det bara jag som ser en helt underbar scen framför mig med turkosa kossor och röda grisar som springer på varsin sida om nätet muandes och grymtandes? Någonstans i mitten av alla bollar och matcher och korta hotpants under helgen är tanken att jag ska träffa mina två gamla måliskollegor och snacka lite skit. Men det får bli om jag hinner vill säga.