Världens snabbaste snorkråka

Idag bloggas det om bilar. Frågan är om jag hinner blogga om gröna fasan på de åtta minuter som fortfarande finns till förfogande innan kursen drar igång. Jag sitter alltså och bloggar i smyg på en kursdator i huvudstaden och känner mig mycket cool. Jag har till och med ordnat batterier till klockan på väggen och tryckt in spikarna som håller uppe filmaffischerna för att ingen kursdeltagare ska riskera att få dem i huvudet. Sedan blev jag informerad om att det kanske skulle vara så, som en cool grej. Med andra ord gör jag inte särskilt mycket nytta.

Gröna fasan, även kallad Gröna faran var det ja. Han föddes 1977 som en ford fiesta och blev tilldelad en snorgrön färg som verkligen inte kunde skriva under på att ta sig genom byn under anonymitet. Sina första levnadsår tillbringade han i Falun hos min mormor. Han blev mycket väl omhändertagen och körd endast under de fina sommar- och vårmånaderna. Sedan gick det utför för stackaren. När bror kom upp i övningskördningsålder och familjen enbart hade en stor automatväxlad van blev det dags för fiestan att flytta till Småland. Där blev det andra bullar än den skönhetsbehandling han tidigare i livet fått. Bror fick körkort ganska snart och jobbade som jourbrandman under en period. Då fick stackars fiestan rivstarta och axa längs med hela Gothardsrakan till brandstationen för utryckning. Annars fick han köra ut till Balders Hage, till Virestad bland älgar och liknande, och mådde nog ändå rätt okej.

Sen kom jag. Ica skulle övningsköra och började vår bekantskap med att backa ner i ett dike på vår lokala, gräsbeklädda flygplats. Ett dike och en buske fanns. Jag klippte dem båda. Fram till att jag fick mitt efterlängtade körkort den första augusti 2000 mådde ända fasan relativt bra tror jag. Men nu var lugnet slut. Jag ville ut och köra och for iväg den långa sträckan till Växjö (hela sex mil) och även bort till Ryd och Tingsryd. Det var inte uppskattat. Nu började bilens hela maskin ta slut. Spolarvätska fanns inte i en spak som på andra bilar, utan i en pedal nere på golvet. Den hade en förmåga att fastna och då köra och spola spolarvätska ända till framkomst. När vätskan väl var slut började den tjuta istället. Så där körde jag med huvudet utanför fönstret och kisade för att inte få så mycket spolarvätska i ögonen och hoppades på att inte köra över någon. Efter reparation hände inte det igen. Dock började spolarvätskan spruta när man försökte tuta. Mycket suspekt.
Nu får jag nog avvakta till kvällen med fortsättningen.

Återkommen.
Jo, det var inte bara spolarvätskan som kärvade för jämnan. Nejdå. För att göra en lång historia kort tappade fiestan en gång handtaget på utsidan. Då fick man kravla över passagerarsätet för att komma någon vart. När vi väl fixat ett nytt handtag (som vi hittade begagnat på en skrot) fick min goda vän Jens provköra det lilla åkdonet. Jens är ganska stark och vips satt han med handtaget på insidan i handen. Men det löstes enkelt genom att man helt enkelt öppnade dörren med en skruvmejsel istället. Nu när ändå den dörren satt där den satt så att säga pajade rutan. Den ramlade ner, men fäste man en isskrapa i kanten på rutan stannade den kvar utom när man körde för fort över vägbulor. Vänta nu, sa jag att dörren satt där den satt? Det var ju ren och skär lögn. Vid skolans parkering när mamma skulle köra hem satt hon plötsligt där utan dörr. Den ramlade helt enkelt av.

Dock var min lilla bil ett härligt raggobjekt. Jag vet inte hur många killar som puttat igång mig och fasan i olika korsningar och ut från parkeringar och liknande. Av någon underlig anledning pajade den flertalet gånger i den enda fyrvägskorsning med trafikljus som vår lilla by har. Vi fastnade i Lönsboda en gång med. Det var en söndag och alla skånska vänner var för bakfulla för att komma ut och putta igång oss. Fiestan hade fyra växlar, opålitlig motor, oreglerbara backspeglar, upphakande spolarvätska och vinrutetorkare med identitesproblem MEN den hade också världens finaste och mest orostiga underrede, och Hultets absolut bästa ljudanläggning. Fiestan var discobilen nummer ett. Dessutom hittade jag och bror världens finaste klädsel på Micro som också den var snorgrön. 50 pix och då fick man dessutom en snorgrön keps med plastskärm på köpet.

Tyvärr kunde man som sagt inte vara anonym i den. Skulle man hälsa på någon ny dejt eller liknande fick man sedan fem sms indimpande om vad man gjorde hemma hos honom. Det värsta var när bror såg bilen på fel ställe och inte ville släppa det under en väldigt lång tid. Men smart lillsyrra som man är skaffar man sig istället något lika benigt skelett i garderoben och vips är allt glömt.

Lilla fasan levde ett långt och lyckligt liv, men dagen efter jag lyckats få upp den i 116 km/h ville den inte leva mer. En stor och fet man kom för att hämta min lilla älskling. Han vevade ner rutorna och jag stod bredvid och påpekade försiktigt att han kan ju inte veta upp dem sedan, för då ramlar ju rutan ner. Trött tittade mannen på mig och sa att dit min bil skulle behövdes inte rutorna vevas upp. Hysteriskt började jag tralla högt för att inte behöva höra mer och tänker fortfarande att min gröna fasa står på en grön äng och samtalar med andra små fiestor med rutorna uppvevade för att inte frysa.