Turkossornas turné genom Göteborg

Att mitt i allt c-uppsatsskrivande åka iväg med sitt volleybollag bestående av fyra galna "vuxna" 30+:are, två juniorer som skrattar åt allt man säger, sin andra hälft i knäpphet och två coacher som med lite fantasi helt enkelt kan förväxlas med Helan och Halvan gör att man släpper alla tankar som någonsin funnits på plugg och framtid. Här gällde det snarare att försöka hänga med gruppen, uppfatta vad tränaren säger (vilket jag av någon anledning har väldigt svårt för, men jag har också en personlig tolk) och dessutom spela volleyboll på samma gång. Man kan ju inte påstå annat än att man lär känna folk när man sitter fem stycken hopklämda i en liten bil under fyra-fem timmar. Tack och lov satt jag mestadels av tiden med hakan i knähöjd (Där den inte fick plats) och stora ögon. För att inte tala om hur mycket magknip jag införskattade i skrattanfall som avlöste varandra.

Väl framme i staden på andra sidan Sverige blev vi tilldelade ett klassrum att sova i. Naturligtvis låg det på översta våningen och klassen som jobbade där hade hängt upp sina specialarbeten om livet och döden på väggarna. Johanna hade en farligt naturtrogen miniatyrkista med en människa i över sitt huvud när hon skulle sova. Hon verkade dock inte bekymras något av detta utan var den som började mumla i sömnen först av alla. Själv låg jag vaken och lyssnade till laget som övade rotationsordning ute i korridoren vid två på natten. Det var måttligt underhållande när man skulle stiga upp vid halv sju. Givetvis hade Turkossorna "turen" att spela första matchen i schemat. Vid strax efter åtta. Sex gäspande kossor stod på planen och var inte alls med när Julgrisarna satte igång att spela. Vi skyllde på åldern och förlorade mycket oädelt första matchen. Dock hamnade vi i knepigaste gruppen av alla vill jag påstå. Vi hade ett lag som räknades som division fyra (Måååånga extrapoäng i handikapp vid matchstart). Dock spelade samtdliga spelare i Elitserien och till division II. De var med andra ord inte i division fyra-klass, men eftersom de var 18-19 år räknades de som ungdomar och blev då ett division fyra-lag. Behöver jag berätta att de utklassade nästan alla med sina extrapoäng och duktiga spelare och tillslut stod som vinnare av hela skiten? Vi samlade dock tillslut ihop oss och tar poäng mot ett division ett-lag av alla utvalda. Mycket underligt, men roande. Vi spelade även lika mot ett gäng skåningar, men fick ändå spela en vinna-eller-försvinna-match redan på lördagseftermiddagen och riskera att åka ut redan då. Dock tog vi oss i kragen och vann äntligen, även om jag under den matchen fick höra att jag spelade i fel kommun. Jag kan erkänna att jag stod lite väl långt bak kanske vid en droppboll, men fel kommun var väl att ta i?

Söndagen innebar väckning klockan sex och plötsligt kände man att man visst blivit gammal. Kroppen var stel som en... en... ja, en pinnstol? Vi stod som idisslande trötta kossor på tok för tidigt på planen även denna morgonen. Av någon anledning var det till vår fördel att vi var så ledbrutna att vi inte kunde röra oss: vi slog ut ett division tre-lag relativt lätt. Sedan fortsatte vi och mötte ett division två-lag. Det var betydligt mer svettigt och matchen gick till ett avgörande tredje set. Som vi vann. Plötsligt räknades vi som segrare, och skulle möta ettorna i en av grupperna. Ett lag som precis gått upp i division ett. Det skrämde visst inte oss alls denna underliga dag och vi la in högsta växeln. En boll kom flygande mot väggen och jag kutade efter. Jag slängde ett litet öga på väggen, insåg att jag inte ville braka in med skallen före, tvekade, kollade på bollen och missade. Trevliga coachen vrålade att jag skulle kolla på bollen och inte på väggen och jag vrålade tillbaka att det gjorde jag... också. Det höll han inte med om och vi hade ännu ett vrål innan vi gav oss. Bollen efter flög även den mot väggen. Ica tog coachen på orden och kollade på bollen, lyckades slå den uppåt bakåt och in på planen igen. Braaaak, rakt in i väggen. Ihopkrupen som en självömkande igelkott låg jag kvar på golvet och vred mig i plågor. Nu var coach trevlig och sprang och frågade hur det gick. Långsint som jag är svarade jag att jag kollade på bollen. De andra hade dock trott att det var riktigt allvarligt och bröt sitt spel. Det gjorde dock inte motståndarna: de spelade vidare, vår lag förlorade bollen och därmed första set. Med de överjäkliga siffrorna 24-25. Andra set blev i princip likadant. Vi studsade omkring och var faktiskt rätt duktiga. Vid deras ledning med 24-23 kom en relativt lätt boll flygande mot Ica. Hon sträcker upp händerna och ska ta fingerslag. Bollen far rakt igenom händerna, ner i backen och vips förlorade vi matchen och var utslagna. Tack vare mig i båda set. Knät som brakade in i väggen skaffade sig två hack och ett blåmärke och vi fick knäckebröd i present av andra laget som plåster på såren. Ica surade i en halvtimme innan det blev för jobbigt. Sen skulle vi döma och jag dömde ett övertramp som laget blev måttligt irriterade på mig över och ville promt veta vem som trampade över. Ärligt svarade jag att jag inte hade en aning men att personen hade blå skor. Då hade de ju bara tre stycken att välja på i sitt lag.

Bäst på hela helgen var nog nästan dock Lisebergbesöket. Som ettriga småungar for vi omkring karusellerna, hade dödsångest i kanonen, muade i kön till balder och skrek som attans i 3d-salongen. Chokladberoende som Ica är gick hon dreglande efter alla människor som vunnit choklad. När jag och Johanna sprungit oss illamående av håll runt hela stället stängde de slutligen och vi drog oss mot utgången. Jag hade en femma liggandes löst i byxfickan och när vi gick förbi ett marabouhjul så jag tänkte att jag kan ju alltid testa även om jag aldrig vinner på chokladhjul. Dock hade jag ju inte pengar att satsa på både 10 och 11 som jag brukar. 1 är ju mitt turnummer så det kunde man ta. Johannas nummer är 5 så det kunde man med ta. Dock hade Johanna koll på övriga hjul och sa i förbifarten att 3 verkade vinnande. Jag sa högt att jag avskyr siffran 3 samtidgt som jag la min femma på trean. Hjulet snurrade, stannade på trean, och plötsligt dök dessutom en stjärna upp. Ica visste inte till sig av glädje. När jag och Johanna efter en lång gångtur hem kom in i klassrummet undrade övriga spelare vem i helvete jag rånat nu.

Fyra kilo choklad någon?