Thursday, June 21, 2007

Allt sker på egen risk

Om det kändes relativt okej och säkert att köra postbil igår kan jag säga precis tvärtom idag.

Till en början tyckte jag att jag puttrade på rätt bra. Jag kom ut ur stan utan vägbeskrivning. Jag kom till och med ihåg första företaget, backade inte ner deras parkerade bilar och svängde självmant vid kossorna.

Sedan börjades det. Vägarna hade plötsligt flyttat på sig. Lådorna såg inte likadana ut som igår och där jag backade och vände igår skulle jag visst rakt fram idag. Jag skyller iskallt på min passagerare som helt ogenerat ledde mig på villovägar genom att ge på tok för kryptiska svar när jag frågade vart jag skulle. Dessutom svor han bara lite när jag körde fel, men sa ändå inte vart jag skulle. Vid tredje felkörningen skrek jag att det här inte var rättvist och om hade jag kört själv hade jag minsann kört rätt (you wish). Jag kunde inte ens svara på vilka blommor vi passerat även om jag sedan upplyste att jasmin luktar mer i regn än solsken.

Nåväl. Jag kan väl lugnt säga att jag gav igen på det bästa sättet jag kunde, om än det grymmaste och inte mitt fel. Skogsvägar har ganska skarpa kurvor. Ofta befinner sig ingen annan på andra sidan av den. Det gjorde det dock idag, och inte i en låg hastighet. Okej, jag hade inte heller låg, men högst laglig hastighet och stod plötsligt nos mot nos med en skimrande mersca. Plötsligt satt snubben bredvid mig och skrek med knäna uppdragna i panik. Det hann jag uppfatta innan jag stampade på bromsen, körde ut till höger, klippte nåt som antagligen var en sten och sedan puttrade vidare. Tanten vid ratten i andra bilen såg ut som hon skulle svälja sin egen tunga och stod kvar ett slag efter att vi körde.

Båda blev lite uppskärrade av händelsen, men var det nog? Nej, inte då. Idag var trafiken ute i skogen tung om man får uttrycka sig så när man på fyra timmar möter en sisådär tio fordon.

Vid en kurva ett slag senare var det dags igen. Då var det dock ingen lite snobbil. Nej, nu stod vi nos mot nos med en traktor med släp. Åter igen upprepades samma procedur och skrik växlades med bromsar och styrning åt sidan. Snubben mitt emot var dock mer hysterisk och råkde i stundens hetta styra åt fel håll och vinglade ut mot oss innan han svängde in. Släpet kom lite efter och jag vrålade lätt och behärskat att det minsann var hans fel om vi krockade.

Sist av allt skaffade vi oss ännu ett möte. Nu på en skogsväg som var lika bred som en fotomodells arsel. Bilen var dessutom en jeep och inte i smalaste laget. Nu hade jag åter blivit cool i min körning. Kanske lite för cool då jag rattade mig mot diket och tyckte jag hade all plats i världen. Det hade jag inte. Min lilla gula postisbil började sladda behärskat och uttryckte en stark vilja att faktiskt lägga sig och vila i diket. Vi hade en smärre diskussion om det hela som bestod av en glidande, spinnande bil mot diket och en Ica som skrek lite och stampade på gasen i omgångar. And up we go.

Det låter kanske som alla gångerna var väldigt hysteriska, men enda gången jag blev rädd i magen var vid diket, eftersom då hade jag orsakat allt på helt egen hand om vi hamnat där, och det hade inte sett särskilt bra ut för framtiden.

Vid hemkomst fick vi jordgubbar och glass vilket verkligen behövdes då gubbarna åter igen klagade på min mat, fast jag inte snodde någons plats eller ens kastade mackkanter på någon.

Innan hemkomst fick jag rekommendera mycket bärs och en och annan vingnutta för min passagerare för att lugna hans nerver under helgen och sedan komma tillbaka fit for fight till måndag då jag ska köra med någon bredvid för sista gången. Sedan släpps jag ut på egen risk och jag funderar starkt på att lägga ut varningslappar i lådorna.

11 Comments:

Blogger bästisgrannen said...

Lycka till och glad midsommar:)

10:31 PM  
Anonymous peter said...

ok, jag är härmed förvarnad för den gula faran ;-)
Ha en solig sommar med mycket beach...
__
coach

10:46 PM  
Blogger Ica said...

kicki: Tack :) Och tack detsamma. Hoppas du får dansa mycket små grodorna.

Coach: Japp, akta dig, även om jag lovar att inte vara och fara uppe i Dalarna. Var och spelade beach igår. Det var mycket trevligt, mycket sol, och mycket svårt att få upp nätet.

11:22 PM  
Blogger Mogge said...

..ha en så bra midsommar som möjligt nu. Koppla bort jobb & sånt fram tils klockan ringer nu på måndag morgon. Vi hörs.

Kram,
M.

9:03 AM  
Anonymous Christina said...

Önskar dig en härlig midsommarhelg med allt det du vill ha :D

12:55 PM  
Blogger Heléne said...

Jag tycker gott att du kan köra hem till mig och lämna posten. Det är bara tio mil fram och tillbaka, så mycket smidigare det skulle vara för dig! Dessutom är det mest motorväg och om man följer den hela vägen till Marjefré och inte svänger av i Strängnäs går det ganska snabbt...

Trevlig midsommar önskar jag dig förståss.

3:07 PM  
Anonymous Johanna said...

Jag tycker faktiskt att det ar ytterst otrevligt att inte svara pa mess nar det kommer enda fran Italien! :) Nu har jag lyckats hitta en dator for forsta gangen sa nu ar bloggen uppdaterad :) Hors senare! Puss o kram och ciao bella!

3:17 PM  
Blogger Ica said...

Christina: Tack :) Och detsamma!

Heléne: Hmmm, det kommer ju ta ganska lång tid som det är... MAriefred är ju inte riktigt på vägen.

Johanna: jag skickade ju till och med ett mms till dig med en midsommarstång!

2:03 PM  
Blogger Malin Tångefjord said...

Det låter som att du har värsta händelserika och spännande jobbet Ica! Hopppas att du hade en fin midsommar, själv blev jag fängslad :) Kram

10:35 AM  
Blogger Ica said...

Malin: Ja, jag läste det. Jodå, jag har ett bra jobb. Om än lite ångestframkallande då och då. Midsommar var mycket trevligt och uppdaterat :)

11:39 AM  
Anonymous Johanna said...

Ajda, jag har inte fatt varken nat sms eller mms. Illa illa! det later for ovrigt som om du hade en riktigt trevlig midsommar! Najs! Pusspuss!

12:08 PM  

Post a Comment

<< Home