De senaste 24 timmarna i text

Hos Lotten får man idag uppmaningen att berätta om sina senaste 24 timmar. Ja, det hela ska väl inte bli så svårt. Stora delar av mitt dygn går ju nu numera åt att sova.

Just därför blir det väldigt lätt att inleda min rapport. Jag vaknade väl runt halv sju på kvällen då jag somnat igen och ha snusat gott till Simpsons på tv. Direkt därefter ringde jag den blivande bruden och pratade lite bröllopsplaner. Positiv som Annapanna är sa hon att det gjorde inget att jag bara blev brun på högerarmen eftersom det ändå är den sidan jag ska stå mot publiken med.

Med svindlande hungerkänslor knallade jag ut och muttrade en smärre ramsa på puckot som snott min plats i cykelstället. Jag har haft samma plats i tre år nu. Ja, utom de perioder då mina cyklar vart stulna och jag inte haft nån plats alls. Men nu stod det något blå mopsig hoj på min plats helt obefogat. Min cykel var dock mindre sur och tog mig utan större invändningar ner till stan och en sista date med några av mina textvänner som promt envisas med att skaffa jobb och fara här ifrån.

Nere på stan tog vi plats på Papas Tapas och vännerna drack öl medan jag duktigt satt och drack Cola light med en tanke på tidig morgondag och många timmars bilkörning. Dock serverades jag tigerräkor på spett, calamari med aioli och vitlöksfrästa champinjoner med parmaskinka så jag klarade mig relativt bra utan ölen även om min cola var avslagen och jag gav Pyttis San Miguel en trånande blick eller två.

Med smärre magknip cyklade jag hem, betalade räkningar och stöp i säng med vissa sömnsvårigheter på grund av dagens lite väl långa tupplur. Därefter faller timmar som cencureras eftersom jag hela tiden drömmer en himla massa som är på tok för twistat för att kunna räknas som mentalt normalt att jag vill rapportera.

Morgonen började som vanligt med dusch, banangröt och en kylig och gäspningsfylld cykeltur ner till posten. Där sorterades det post, hämtades kassa, kastades paket och allt annat som hör morgonrutinerna till.

Idag svängde jag in på rätt ställe på första försöket även om svängen blev lite farlig, i lite väl hög hastighet och lite snäv. Dock hade jag glömt en penna, vilket är relativt nödvändigt att ha om kunder ska skriva på saker och om jag ska skriva kvitton. Där kom dagens första samtal till kollegan. Sedan bar det vidare och jag fick karva ner problem jag hittade med nageln på ett cd-fodral i brist på både papper och penna. Det hela kändes mycket primitivt men samtidigt kreativt så på det stora hela var jag nöjd.

Dagens extremhöjda ögonbryn var när jag skulle dela ut post till 10 lägenheter. Där hänger den redan på tok för ofta skådade polisavspärrningen. Husets övre våning har brunnit upp. Lite har sprängts. Resterande lägenheter blev dränkta av vatten i släckningsarbetet. Då fick jag ju åter ringa kollegan och fråga. Han hade dock inte mycket att tillägga och jag frågade istället snälla Herr räddningsledare om jag fick gå in, men han sa att det var en brottsplats och att alla som bodde där ändå var flyttade och kunde inte läsa sin post så jag fick vackert ta tillbaka deras brev hem igen.

Sedan gick allt som på räls. Ja, utom när jag körde vilse då och ringde samma kollega igen. Och när jag glömde om jag skulle vända. Och ungefär femton gånger till. MEN, jag backade helt rätt på stället där jag brukar vara på väg ner i diket eller fräsa rakt förbi. Jag fick kontakt med ett hus som inte ville ha hjälp, men inte med något som ville ha det. Jag kom ihåg alla mina paket, och krockade inte en enda gång. Istället tvingade jag en traktor med släp att backa 300 meter för att vi skulle komma överens. Det är makt. Vad gör man inte i en gul Kangoo?

Jag var tillbaka i mycket god tid om man frågar mig och mina förväntningar på dagen. Dock var batteriet på mobilen nästan helt slut. Sorterade lite mer post innan jag cyklade hem. Min vanliga plats var ledig och jag snodde helt fräckt tillbaka den. Väl uppe i lägenheten gjorde jag ju som vanligt: somnade.