Sommarkotte på villovägar

Efter en mördande mardröm om praktikanter på posten som la all min post i oordning, borttappade adresser, regnväder och utskällning av chefen kände jag mig lite darrig när jag knallade in på jobbet i morse. Jag skulle ju köra själv för första gången idag och hade dessutom ett kilo småflugor i ögonen efter morgonens cykeltur i dimma.

Vid synen av de trettio ton reklam som låg och väntade på att komma ut och trängas med morgontidningar och tvestjärtar i brevlådorna ville jag bara vända och gå hem, men det går ju inte för sig. Jag snodde extra band från de alla och lyckades få ihog 20 buntar som skulle ut i bilen. Plus all jäkla extrareklam. På detta hade jag från början vart så duktig och kommit ihåg att stanna och byta reklam när jag kom till lägenhetsområdet. Kruxet var bara att jag redan sorterat in deras reklam bland villorna. Så nu fick några glada lägenhetsägare reklam om trädgårdsmöbler som de ändå inte har nånstans att förvara.

Tillslut kom jag i alla fall ut, bara sisådär en timme senare än vanligt. För att inge lite trygghet lyssnade jag till Jonks och Pyttis postskiva. Det hjälpte dock föga när jag lagom vid myran som fastnade i ett Toy brände rakt förbi den första lådan. Jag såg den faktiskt, men vågade inte tvärbromsa eftersom jag hade en volvo som såg ny ut i arslet. Det blev bara att vända och köra tillbaka. Mycket bra början. Sedan fortsatte det med felläggningar i massa lådor som inte kunde märka ut var de bodde vilket då i sin tur innebar att jag backade halva rundan med huvudet genom rutan för att hämta tillbaka post.

En smula otålig tant undrade varför jag var så sen. Jag sa att jag kört vilse och vågade inte nämna att jag stannat för att äta ett äpple i min backningspanik för att få lite blodsocker åter. Hon verkade ju lite sur. En betydligt trevligare liten söt gubbe frågade mer pedagogiskt om jag hade mycket idag och om han ändå fick besvära mig. Slutligen stod den en bil och väntade på att få köra om mig när jag stod still vid en lådgrupp. Hans blick gjorde mig så stressad att jag backade snett och en grankvist flög in genom rutan och petade mig i ögat.

Dock måste det ha gått över förväntan eftersom jag inte ringde min kollega som ändå såg ut att hämtat sig ganska bra sen krockögonblicken och backningarna förra veckan mer än tre gånger. En av gångerna var jag så smart att jag stannade och ringde på ett ställe där täckningen var så gott som obefintlig. Något måste jag missat eftersom jag trampade hemåt redan kvart i två och förvirrat undrade vad jag glömt, mer än min lunch i kylskåpet och då även tillhörande rast.