Tantfötter eller grindstolpar- det är frågan

Idag har jag gjort det. Det man inte fick göra på alla veckor på jobbet. Det man aldrig får göra över huvud taget. Det som är dyrt, tabu, skamligt och mycket osmart. Jag har smällt in en 20 centimeter lång repa i den lysande gula färgen i min postbil. Stackars Albert (Ja, registreringsbokstäver ABR blir Albert).

Dock ringde jag kollega som vanligt och skrek lite behärskat. Han lovade att det skulle dras från min lön. Jag blev lugn. Det var ju inte samma sak som att få sparken. Givetvis skämtade han, men med de kollegor man tilldelats nu har man ju inte en susning. De säger så mycket luddigt, klagar på min mat, gömmer gårdsnamn och gator för mig och tar sedan fram dem för att kunna briljera när jag frågar och framförallt lyssnar på P1 och har inlärningssvårigheter vad gäller Markoolios hits. Hur man kan memorera 20 000 småvägar och veta vart man ska vända, men inte kunna komma ihåg sveriges banalaste låttexter är för mig en gåta, men det kompletterar oss.

Nåväl, för att återgå till lillbilen hände detta mycket dramatiskt, eller så odramatiskt man kan vänta sig. En liten söt tant hade hängt upp sin bricka för att få lite lantisservice så jag började söka hennes hus. När jag väl hittade rätt siffra på huset som det var på lådan kom lilltanten ut och ställde sig. Jag började svänga in till henne och av någon anledning ville hon inte flytta på sig. Hennes fötter kom närmare och närmare mitt hjul och jag ville inte orsaka att ännu en pensionär blev plattfot. Jag höll med andra ord så långt jag kunde på andra hållet. Där stod en väldigt spetsig grindstolpe.
IIIIKKK! Raaaaaaasp!
Det skar ända in i mitt hjärta och jag övervägde nästan att sno tantens uttagna pengar för att reparera skadan, men det var inte värt det. Hon var ju så söt.

Mycket skamsen rullade jag vidare hela rundan som för övrigt gick riktigt fort och smärtfritt. Mitt mål är att jag ska vara vid lådtömningen som står ska tömmas vid tio vid cirka 9:59. Idag var jag där 10:23. Det är inte så illa pinkat dock.

Väl inne igen tog jag tjuren vid hornen direkt och berättade för Herr Chef att jag repat en smula... eller långt. Istället för en utskällning sa han att det var så bra att jag berättat det så de kan fixa det och att sånt händer alla. Jag menade att det kanske var okej efter 25 år för då kan man få guldklockan indragen, men inte efter tre dagar på egen hand. Chefen rådde mig dock att berätta för bilsnubben vi har. Jag gick en runda, hittade en nödutgång, vågade inte öppna, gick tillbaka, sa att jag gått vilse och vips erbjöd sig chefen att prata med honom.

Hoppas nu detta inte innebär att de tar min lilla bil ur tjänst och ger mig en annan. Vi har ju bondat så bra nu. Och det kanske är mer lönsamt för Posten om de låter mig köra samma bil hela sommaren och sen bara skrota den. Eller tänker jag fel nu?