Pank och tandlös

Hos tandläkaren:
- Jaha, varsågod och sitt.

Ica går in och sätter sig, får en kragliknande dregelsäker haklapp som genast halkar ner på axeln och sänks bakåt i stolen.

- Gapa.
In i munnen med spetsiga föremål och petpeta, humhuma och slutligen spegla lite. Fram med gigantiska plastbitar som trycker in hela kinden så käken närapå hoppar ut, trycker på en knapp, ut med platsbiten och sedan upprepa samma procedur.

- Jaha du. Det här går inte att dra ut. Du måste operera bort den. Troligtvis måste vi skära av en bit ben också för att få bort tanden och sedan lägga ett relativt djupt snitt som sedan får sig sina stygn.

(I detta skede är det enda jag tänker på huruvida man får behålla benbiten som minne i en ask eller inte.)

- Vi kan lägga lite smärtlindring som i och för sig smakar apa, men ont ska med ont behandlas.

Ner i stolen igen, in med en bit gasbinda och ihärdiga försök att klämma fast tyguschlingen över min tand.

- Hoppsan, det här funkar inte. Allt rinner bara ner i halsen på dig (No shit? Jag håller för bövelen på att kvävas av smaken och samtidigt tappa känseln i halsen.) och det är för trångt för att fästa. Istället för att ha den i ett par timmar håller jag nu ett par sekunder och hoppas att det hjälper. Sådärja. Nu kan du gå och betala i kassan.

Full av tankar på skärande benbitar, mordutredningar av kvävda patienter, sladdbeklädda plastbitar som missbildar hela käkpartiet och dessutom med en vidrig smak ända ner i tårna vinglar jag ut till kassan. Det hela har tagit 10 minuter.

- Jaha. Det blir 510 kronor.
Mållös sträcker jag fram kortet och försöker räkna ut tandläkarens timlön. Tanten bakom kassan drar en gång. Error. Drar en gång till. Error.

- Brukar kortet krabba?
- Eh, nej.

Men å andra sidan brukar jag inte begära av det att släppa ifrån sig större summor än jag över huvud taget äger för att någon hotar att avlägsna benbitar ur min mun.