Miljontals små liv på samvetet

Okej att posten delar ut brev. Okej att vi åker med Barbietidningar och IKEA-kataloger och räkningar från Kronofogden. Okej att vi kör ut lite paket med.

Igår hämtade jag ett paket i modell jätte. Stora orangea klistermärken med orden "Glas", "Aktas" och "Ömtåligt" satt på paketet och skrek verkligen ut hur det skulle hanteras. Jag tog tag, lyfte det och hörde hur hela innehållet rasslade sig ner till bottnen av mitt stora platta paket. Vad som än var i var redan i tusen bitar. Jag gissar på en spegel eller en inramad tavla. Jag var ändå tvungen att köra ut med paketet och smög verkligen fram till huset och hoppades på att ingen skulle vara hemma och hämta sin efterlängtade spegel/tavla.

Den turen hade jag inte, men tack och lov var bara en söt liten tant hemma som mest blev lycklig över att jag bar in hennes mans paket nu när hon själv hade lite svårt att gå. Jag andades ut när jag körde där ifrån.

Men nu är måttet rågat. Jag for ut med ett relativt litet paket som det stod kylvara på. Detta fann jag en smula underligt då jag inte hämtat det kallt, och min bil inte precis heller är kall att färdas i. Väl framme med paketet var ingen hemma i huset, så jag skrev på avin att jag sökt dem och behöll med andra ord paketet tillbaka till Posten så de kunde komma senare och hämta ut det. Nu, snart en vecka senare ringde min jobbmobil när jag var ute. Chefen hemma på Posten undrade om jag kört ut paketet till x-vägen då förra veckan. Jajamensan svarade naturligtvis jag, och berättade hur det förhöll sig.

- Men har du lämnat i rätt hus? De har inte fått någon avi.
- Jo, jag är säker. Postlådan såg ut så och så, och siffran på huset såg ut så och så.
- Jo, det stämmer ju.
- Men det är väl bara att hämta ut nu då?
- Eh, nej, paketet är förstört nu.
- Aha, kylvarupaketet?
- Japp, det var ju sperma vet du, och den är liksom... död nu.