Skönheten kommer från insidan... right?

Under gårdagen försökte jag desperat förbättra det som förbättras kan inför bröllopet. Jag noppade ögonbrynen tills tårarna rann. Jag rakade benen. Mitt hår fick inpackning för första gången på ett år. Starkt medel las under armarna för att undvika lökringar under själva akten som man ska betrakta. Mina numera totalförstörda postennaglar filades, petades och målades. Hela kroppen fick debuten med brun utan sol, om än en väldigt mild variant. Man vill ju inte riskera något. Under tiden som krämen torkade knallade jag runt i bara underkläder och provläste mitt tal inför släkten via högtalartelefon 50 mil bort. Innan de visste bättre föreslog de en webkamerekonversation vilket jag vänligt men bestämt avböjde.

När jag skulle sova repeterade om och om igen att jag inte fick glömma mina smycken som faktiskt är det enda jag behöver ha med mig själv nu till själva bröllopet mer än just mig själv då. Jag försökte mig på några omformuleringar i talet men körde huvudet i väggen då jag till slut gjorde mest åtlöje av så många ord som möjligt. Sen störde jag halvt ihjäl mig på medlet under armarna som kliade något förbannad. Tillslut steg jag upp och tvättade bort det och hoppades att någon effekt ändå infunnit sig. Man vet ju aldrig.

Med andra ord borde jag känna mig ganska fräsch och någotsånär snygg nu när jag ska åka ner till Skåne och gå på mitt livs första bröllop. Tro mig, det gör jag inte.

Lagom till jag skulle cykla hem från jobbet öppnade sig hela himlen. Tyvärr blev mina bildbevis inte alls talande men nu är jag istället för fräsch i likhet med en dränkt katt. Jag har brutit naglarna och flagat av lacket på Polluxpaketen som skulle delas ut idag. Det inpackade håret ser nu ut som ett regnigt skatbo. Under armarna har jag röda prickar. Brun är jag inte någonstans. Mina ögonbryn har rufsat sig i regnet. Nåväl. Vad är väl en bal på slottet?