Mardrömmarnas mardröm
Hela sommaren har det vart stora debatter i samtliga kvällstidningar om dessa mördarsniglar. Det ska visst ha kommit något medel för att stoppa dem, och man kan även tillaga dem och käka upp för att bli av med. I mitt tycke låter detta något slemmigt. Allehanda övriga tips har även dykt upp överallt och vi verkar vara redo för en invasion av dessa slemhögar.
Då frågar jag mig detta: Är sniglarna verkligen värst? Är det dem som invarderar vårt regniga land? Är det ingen annan som tänkt på det här med tvestjärtar?
Nu har jag kört postbil i ett antal veckor och kan tåla pensionärständer, skitiga ungar och påsar med fågelbajs på. Dock har jag väldigt svårt för denna överbefolkning som skett av just tvestjärtar i var och varannan låda. De är helt klart flerbarnsfamiljer och kravlar åt alla håll och kanter utan varken mening eller mål. Vi snackar hundratals. I hundratals lådor. Det blir ju tusentals!
Överallt står lådorna öppna för att driva de ljusskygga äckelkrypen på flykten. Regnar det ute(vilket det ju faktiskt gör relativt ofta numera) måste man dock stänga lådan om man inte vill praktisera fenomenet flaskpost när man delar ut saker som ska kunna läsas (eller ätas för all del). Då är gökandet igång igen och tio minuter senare går Mamma Tvestjärt in i väggen av utmattning från överdrivet barnafödande.
Värst av allt är när man måste sticka ner handen i lådan för att flytta på en tjock morgontidning (vilken folk på landet uppenbarligen inte orkar läsa förrän lunchtid för den är aldrig inplockad när man kommer med posten) för att få plats med sin medhavda post. Då känner man hur de små nypande vidundren kravlar där nere i mörkret och bara väntar på att attackera och mumsa i sig åtminstone ett delikat brevbärarfinger.
Svaret är med andra ord NEJ, jag tycker inte om tvestjärtar. Jag rentav äcklas av dem och huden ställer sig upp hela vägen bak till nacken när jag ser äcklen massakera min post.
Nu är jag med andra ord djupt traumatiserad. Klockan är 19:00 på kvällen. Jag har slutat jobbet för snart sex timmar sedan. Efter det har jag vart och handlat, bytt om från postenuniformen, lagat mat, sovit lite middag, skrivit och rört mig genom lägenheten. Plötsligt rör det sig precis vid min halslinning och jag känner en rörelse på halsen. Målvaktsreflexmässigt drämmer jag dit handen (dock med ett tryggt lager t-shirt emellan). Tro det eller ej, men det kravlar banne mig en tvestjärt på min hals. Han mötte dock snabbt en bokstavligt talat beklämmande död. Men var i fasen kom han från? Hur kom han osedd till min hals? Vem släppte in honom i lägenheten?
Som att det inte vore nog med att jag drömmer mardrömmar om det stundande talet på lördag och att jag ska gå i klackar och klänning. Nu kommer tvestjärtarna också. Med andra ord kommer jag drömma om ett gäng tvestjärtar i tärnklänningar som totalt maler sönder mitt tal.
- I'm coming to get you!
Då frågar jag mig detta: Är sniglarna verkligen värst? Är det dem som invarderar vårt regniga land? Är det ingen annan som tänkt på det här med tvestjärtar?
Nu har jag kört postbil i ett antal veckor och kan tåla pensionärständer, skitiga ungar och påsar med fågelbajs på. Dock har jag väldigt svårt för denna överbefolkning som skett av just tvestjärtar i var och varannan låda. De är helt klart flerbarnsfamiljer och kravlar åt alla håll och kanter utan varken mening eller mål. Vi snackar hundratals. I hundratals lådor. Det blir ju tusentals!
Överallt står lådorna öppna för att driva de ljusskygga äckelkrypen på flykten. Regnar det ute(vilket det ju faktiskt gör relativt ofta numera) måste man dock stänga lådan om man inte vill praktisera fenomenet flaskpost när man delar ut saker som ska kunna läsas (eller ätas för all del). Då är gökandet igång igen och tio minuter senare går Mamma Tvestjärt in i väggen av utmattning från överdrivet barnafödande.
Värst av allt är när man måste sticka ner handen i lådan för att flytta på en tjock morgontidning (vilken folk på landet uppenbarligen inte orkar läsa förrän lunchtid för den är aldrig inplockad när man kommer med posten) för att få plats med sin medhavda post. Då känner man hur de små nypande vidundren kravlar där nere i mörkret och bara väntar på att attackera och mumsa i sig åtminstone ett delikat brevbärarfinger.
Svaret är med andra ord NEJ, jag tycker inte om tvestjärtar. Jag rentav äcklas av dem och huden ställer sig upp hela vägen bak till nacken när jag ser äcklen massakera min post.
Nu är jag med andra ord djupt traumatiserad. Klockan är 19:00 på kvällen. Jag har slutat jobbet för snart sex timmar sedan. Efter det har jag vart och handlat, bytt om från postenuniformen, lagat mat, sovit lite middag, skrivit och rört mig genom lägenheten. Plötsligt rör det sig precis vid min halslinning och jag känner en rörelse på halsen. Målvaktsreflexmässigt drämmer jag dit handen (dock med ett tryggt lager t-shirt emellan). Tro det eller ej, men det kravlar banne mig en tvestjärt på min hals. Han mötte dock snabbt en bokstavligt talat beklämmande död. Men var i fasen kom han från? Hur kom han osedd till min hals? Vem släppte in honom i lägenheten?
Som att det inte vore nog med att jag drömmer mardrömmar om det stundande talet på lördag och att jag ska gå i klackar och klänning. Nu kommer tvestjärtarna också. Med andra ord kommer jag drömma om ett gäng tvestjärtar i tärnklänningar som totalt maler sönder mitt tal.
- I'm coming to get you!
posted by Ica at 6:41 PM
5 Comments:
de är överallt det där jävlarna, jag har tom blivit immun mot dem efter att hela min barndom blivit hysterisk och bölat i en halvtimme om jag sett någon i mitt rum. på jobbet har jag hittat tvestjärtar i en tvättkorg,en garderob, en saftkanna och en saftmugg. det är regnets fel att de är så många skriver ekuriren... så länge de inte är PÅ mig eller i min säng så är jag lugn, glad över att jag inte (ännu) sett några i lägenheten.
This comment has been removed by the author.
...jag skrev så fel i första försöket att jag var tvungen att ta bort det. Vad jag menade att skriva var:
Jag blev nypt/biten av en tvestjärt idag när jag plockade av vinbär från en jättebuske. När jag var färdig och skulle gå hade det krupit in en mördagsnigel, modell mindre, i min sko. De är inte bara äckligt utan rent av livsfarligt, jag halkade på satyget och slog halvt ihjäl mig!
Sedan dess har jag även spolat ner sju fästingar som hittades krypande över hela mig.
Kom in på din blogg av en slump och måste säga att jag gillar den, du skriver riktigt underhållande! Roligt, med en riktigt bra och beskrivande ord som får mig att kunna se det framför mig...tänker då främst på dessa kryp som nog ingen, förutom de själva, ...tvestjärtarna :) Keep on the good work!!
marja: Japp, öveallt. Jag har vänt min immunitet. Förr stod jag ut med dem, det gör jag INTE nu.
helene: varför blir jag inte förvånad?
anonym: tack så mycket. Underhållning is da thing. Fortsätt läs :)
Post a Comment
<< Home