Ni är nu man och hustru

Jag har aldrig sett en vackrare människa än min underbara bästis i lördags. Men vilken helg.

Tågresan gav mig ett smakprov på att jag borde förlita mig på högre makter och tro på dem för att få vackert väder. När jag befann mig i tåget sken solen utanför och en unge bankade i min stolsrygg. Varje jäkla gång jag stod utanför oavsett om det var i Södermanland, Småland eller Skåne så vräkte regnet ner och jag blev dyngsur.

Väl framme i Simrishamn blev jag direkt serverad snaps och öl. Jo, jag fick även middag. Och kort därefter ett erbjudande om en snabbkurs i vals av brudgumens far på övervåningen. Efter på tok för många vakna timmar avböjde jag vänligt och försökte komma i säng i lite vettig tid. Det hela var dödfött och jag vaknade klockan fem av att solen strålade. Klockan sex vräkte regnet ner och klockan sju steg jag upp för att jag var uttråkad. Därefter kom dagen igång och lugna stunder var ett minne blott.

Min frisör kom och hämtade mig medan Annapanna satt under en ufoliknande hårfön modell jätte och läste deckare med spolar i hela skallen. Väl iväg blev jag erbjuden mackor, kaffe, te och cola medan mitt hår förvandlades med lockar, uppsättning, våfflade slingor, glitter och små tygrosor. Jag blev helt imponerad över hur jag kunde se ut så och märkte inte alls hur sena vi var.

Tillbaka i huset satt Annapannan och blev sminkad och sedan blev det min tur. Jag fick ögonbryn modell jätte trots att de var nyplockade, men med de andras övertygelse att det var snyggt lät jag dem vara och slängde bara på ett lager mascara till. Folk hade börjat strömma till huset och eftersom jag och Anna inte ville visa oss för allt och alla fick vi sitta inne på toaletten och äta lunch. Det var också en upplevelse.

Ombyte och jag tappade andan när jag såg min bästis som jag minns i skitiga rosa snowjoggings och gul jacka, i gröna hemska byxor som var hemmasydda och i blå jobbarbyxor med midjekort tröja under. Hon var så vacker att jag nästan blev tårögd. I ärlighetens namn måste jag säga att med klänning, hårfixning och sminkning blev jag ganska snygg jag med.

Vi tog brudgum och best man under armen, försåg oss med våra buketter och åkte iväg till fotografering 1 som skedde på en bro vid ett vattenfall. Bilderna blev hur snygga som helst tack vare vår proffsfotograf Liv som hade alla möjliga kreativa idéer. Fotoställe två var ute vid havet på en pir och helt livsfarlig ur vindsynpunkt. Där började det spexas lite på bilderna och jag körde hela tiden med min best man för att han skulle veta vem som bestämde. Han fick ju hålla buketten hela tiden eftersom jag var tvungen att hålla i klänningen när jag gick.

Fotografering nummer 3 var absolut roligast. Vi fastnade på en löparbana som omringade en fotbollsplan. Givetvis springer den galna tärnan ut på planen och in i mål i hela sin partymundering och fotograferades med klänningen klistrad på kroppen tack vare vinden. Sedan fotade vi startpositioner och när brudparet jagade varandra. Peter var helt klart talangfull i att bli jagad.

Tillbaka igen utan att ha fått en droppe regn på oss utan tvärtemot nästan uteslutande solsken. Anna och jag blev infösta i ett rum och försågs med mackskalkar, mjölk och en energidrink. Den sistnämnda behövdes vill jag lova. Sedan erskoterades vi till vardagsrummet där vi satt och drack champange med brudgum och best man. Plötsligt kommer jag på det där med traditioner vad man måste ha. Anna förkunnade att jag var hennes blåa (min klänning var ju blå) och Peter hennes gamla (31 bast). Förskräckt frågade jag om det lånade, men det hade hon inget. Raskt sprang jag upp, hämtade min deodorant och gav bruden en uppfriskande arom under armarna. Nu hade hon något lånat. Hon slapp dock lämna tillbaka det sedan.

Brudens far vankade av och an och best man och brudgum begav sig till kyrkan. Jag och Pannan hann dricka två glas champange till innan det var dags för kyrkan.

Shit vad nervöst. Men vad underbart roligt. Anna var så fin och gick med sin pappa in till tonerna av Mendelsons bröllopsmarch. Jag gick efter och log som ett fån samtidigt som jag envist fokuserade på att inte snubbla i mina klackar. Allting flöt på som det skulle. Jag trodde dock att jag missat att lämna tillbaka brudbuketten när jag skulle, men det var bara jag som nojade. Vackra sånger gjorde att till och med fröken Torrögas ögon blev en smula vattnade.

Lagom till jag och best man lämnat bort våra påsar med frön som skulle kastas förkunnades det att brudparet redan var ute. Det ingick inte i planerna men blev bra ändå. Vi fick åka cab runt hela stan och Ica kom på att nu var hon kissnödig.

Snubben i kassan på Preem gjorde stora ögon när han fick låna ut nyckeln och förkunnade att så välklädda brukar inte hans toakunder vara. När jag väl skulle ut skämtade best man med mig och höll för dörren. Jag fick panik, skrek och bankade tills han släppte ut mig.

Ja, party. Vi fick åka tillbaka, serverades mer champange och sedan började käk och party. Tal började hållas och jag satt och smuttade på min öl medan jag blev mer och mer nervös och ångestfylld inför vad som komma skulle. De talarna innan mig var släkt till brudgumen och naturliga spontantalare. Toastmastern sa plötsligt mitt namn och det fanns ingen återvändo. Jag trodde på allvar att jag skulle svimma när talet skulle framföras. Det gjorde jag dock inte. Benen skakade så det var svårt att stå under hela tiden, men det syntes ju inte och för första gången var jag lycklig för min döljande klänning.

Talet gick jättebra. Jag fick två spontanapplåder mitt i. Det var massa skratt. Brudgumen satt och grät, ihop med brudens päron, brudgumens mamma, hans närmaste killkompis och ett par tjejer samt några släktingar som jag inte vet vem de tillhörde. Efteråt kom massa människor fram och sa att det var så bra, fint, vackert och roligt och att det var kvällens bästa tal. Jag blev så glad att jag svävade runt i mina högklackade resten av kvällen.

Vi fick ta del av spex av brudparet som visade sig känna varandra ypperligt väl, även om Annapanna var snäll och Peter egenkär när frågan ställdes vem som kysstes bäst innan de träffades. Det måste ju Anna ha gjort. Vi tränade ju hela uppväxten. Hehe. Anna visade sig även känna igen sin mans ben lätt bland 10 andra par ben.

Sedan höll best man ett tal om svensexan och jag om möhippan. Jag hade vetat ha en fotopresentation av det, men kände att projektor var för stort att släpa på. Givetvis hade best man en och jag fick panik. Sagt och gjort: I pausen knallade jag ner till huset för att greja. Det var låst. Jag slängde av skorna och sprang barfota till festen över fotbollsplan och skog. Antalet mördarsniglar jag klev på är oräkneliga. Likaså hur många jag sedan klev på under vägen hem. Dock hittade jag en dator mycket lägligt och skivan med möhippebilder. Snabbt sattes bilder ihop och vips hade möhippan lika mycket bilder som svensexan.

Kvällen fortsatte med tårta som var tre våningar hög och väldigt god och sedan dans. Det hela var väldigt trevligt. Det valsades och jag valsade runt som aldrig förr men ångrade att jag avböjt till lektionerna dagen innan. Sedan buggade jag med Annas far som var en fena och jag blev alldeles snurrig. Dock kom en snubbe som var snäppet värre. Då fick jag vackert ta av skorna för att hänga med i hans tempo.

Hela kvällen var underbart underhållande och vid tresnåret hade jag fortfarande inte börjat gäspa. Dock körde vi iväg bruden och brudgumen då och jag och brudgumens mor tog oss slutligen hemåt i mörkret.

Det enda smolket i bägaren skedde med min klänning: någon råkade snubbla på en marshall och jag, Liv och Åsa blev dränkta i stearin. Hela min klänning ser inte klok ut och kemtvätten kunde inte lova att det skulle gå bort. Gör det inte det börjar jag gråta.

Nu är min bästa vän plötsligt fru. Det är inte klokt, men ack så vackert och ack så underbart.

Japp, helt klart Anna som städar toaletterna hemma.

Mums, tårta på bröllopsdagen