Smålänsk humor

Egentligen fuderar jag aldrig på att mina två bostadsorter som man ändå kan kalla dem är så pass olika. Men att jämföra Norrland där jag bor med Småland där jag vuxit upp är taskigt. De är underbara på sitt eget sätt. Dock blev jag varm i hjärtat när jag åkte buss ner i fredags (även om jag mest kände träsmak i arslet efter sju timmar sittandes) när jag såg husen, som faktiskt är olika än där uppe, och framför allt skogen, eller ja, det som står kvar efter Gudrun.

En klar fördel med nuvarande bostadsorten är att det finns markant mycket mindre myggor. Nu har jag vart i Småland i två dygn. Jag har ett myggbett på kinden, ett i pannan, tre på benet, två på huvudet och så vidare. Jag brukar ju inte ens vara särskilt populär bland de där miniatyrvampyrerna. Men nu är det ändring på det hela.

Tiden här har hittills vart mycket intensiv, även om det också inkluderat middagslurer. Gårdagskvällen spenderades i Växjö. Där var partyfenomenet Karl-Oskar-dagarna igång (diskrimminering om jag får säga min mening: var är Kristina?). Där har jag befunnit mig de flesta somrar sedan högstadiet. Detta året fyllde jag 25 men var lik helsike lika inställd på karuseller på det ökända Axels Tivoli som vanligt.

Gänget jag var på förfest med hade fina klänningar och tjusiga skjortor och var inte alls inställda på illamåendeframkallande åkturer, särskilt inte när himlen ständigt hotade att släppa ifrån sig oräkneliga mängder vatten.

Tack och lov har jag mina gamla psykkompisar kvar. De är ungefär lika rubbade och lättroade som jag och nappade genast på tivolibesök och vi beslöt oss för att göra en favorit i repris från förra året: Jag och Daniel åkte (minus Emily som då var med) medan Patrik var passiv åskådare som stod och höll handväskor och rökte medan vi for runt och skrek.

Lördagstidningen berättade för oss hur tivolits version av Fritt fall hade fastnat under fredagen och de stackars resenärrna fick sitta fast högt uppe i luften. Jag är ruskigt höjdrädd och får svindel av att stå på en tjock matta men fick ett idiotinfall då de andra attraktionerna inte var tillräckligt läskiga. Daniel vägrade men plötsligt släppte Patrik sin cigg och gick med på att åka med.

När vår korg började knarrande ta sig uppåt ångrade jag mig genast. Jag är ju höjdrädd! Plötsligt såg man polisbussarnas smutsiga tak och alla fyllon i form av myrstorlek. Nere på marken hör man både nerräkning och fanfarer innan man släpps. När man sitter uppe i luften når inte ljudet så högt och man släpps helt utan förvarning. Jag satt där och hyperventilerade och var tvungen att byta grepp om handtagen hela tiden eftersom mina kraftiga svettningar gjorde händerna väldigt halkbenägna. Själva fallet var skitroligt men hängandet uppe i luften skulle jag lätt kunna vara utan.

När skräcken väl släppte satte hungern in och det ska den när det är festival av olika former, för då får man en jättebra anledning att käka langos. Jag avskyr fritering men älskar av någon anledning langos. Jag satt på en trapp på gågatan iförd kamoflerad regnjacka med rufsigt hår och gräddfil runt munnen. Då köpte mina två trevliga kavaljerer varsin ros åt mig. Mycket ädelt och jag kände mig så nöjd. På det hela vann jag en sådan liten fin teknikfotboll. Lackat röd som det står England på. Vovven har stått och dreglat på den sedan jag kom hem.

Natten slutade hos barndomsvännen Lotta där kvällen även börjat. Min uppblåsbara madrass hade tappat adaptern till ett vanligt vägguttag så bilens cigaretttändaruttag fick ersätta. Vi stod med andra ord en parkering mitt i natten och blåste upp en luftmadrass bara 100 meter från stället där det under föregående natt skett två våldtäktsförsök. Passande.