Hör till de äldre... och klokare(?)

För andra gången på en vecka hamnade jag åter i Lustiga huset. Inbjudan från Lotten lovade kräftor, krabba och öl. Personer som känner mig och vet mina svagheter vad gäller öl och skaldjur kan snabbt komma fram till att Ica svarade på mailet på en halv sekund och skrev bara: Jaaaaaaaaa!

Sagt och gjort for jag dit och fick åter en chock av att även denna gång hade antalet personer i huset ökat sedan jag var där sist. Frågan är var det ska sluta. När jag såg att disken som jag diskat i onsdags stod kvar i stället precis där jag lämnat den smög jag tyst ut genom köket och ut till studsmattan och kottarna ute för att istället nå nya höjder.

Eftersom inte samtliga personer i huset fick plats runt matbordet samtidigt fick vi dela upp oss och låta kottarna krubba först på hamburgare. Denna gång fanns det bröd redan från början. Uppenbarligen hade någon även införskaffat ny senap eftersom den mest framkallade fisljud sist jag såg den.

Sedan blev det ju ett evigt tittande på de där extremt läskiga krabborna, och petande, och förfasande. Det drogs i klor och svansar(?) och framhävdes äcklande ljud och småskrik. Jag satt som ett frågetecken. Redan som dagiskotte satt jag bredvid Farbror Åke på alla skaldjursstrapatser och tvingade honom skala djur efter djur åt mig som jag girigt mumsade i mig. Uppåt skolåldern satt jag själv och tuggade skal som värsta grottmänniskan. En gång hade jag en svart liten kräfta som husdjur. Tillslut kokades han och åts upp. Dock kan jag inte relatera till vad som är äckligt med dem. Lever är äckligt. Lasange är äckligt. Köttfärslimpa är råäckligt, men skaldjur? Pyttsan.

Sen kastade vi oss över mumsigheterna med öl i högsta hugg. Det hela var mycket suspekt som vanligt. Jag blev av någon anledning intryckt mellan ena gifta paret som slängde mycket kärleksfulla meddelanden till varandra över huvudet på mig. Jag kände att jag mest fyllde funktionen som mänsklig sköld även om båda sidor av paret förkunnade att de hade långa armar. Det uttalandet fick ju inte mig tryggare. Längst ute på sidan satt Olle och gav upp krabbförsöken och började istället klinka gitarr. Mitt emot satt Bästisgrannen och berättade mycket trovärdigt om hur hon utanför mitt hus hittade ett blödande fyllo en smula avdäckad bland cyklarna. Hennes vokabulär som avdäckad alkis lät mycket trovärdigt. Skotten satt vid hennes sida och berättade att Skottland minsann vunnit VM i fotboll för hemlösa. Det är status.

Sedan kom det ofrånkomliga. Åttiotalet. Minns alla vad de gjorde dagen då Palme sköts? Yes. Jag minns ju faktiskt det väldigt tydligt så det var inga pix. Dessutom satt VBK bredvid och hade vart precis lika upprörd som jag när Hacke Hackspett blev inställt. Jag minns dock bara den analoga klockan där sekundvisarna gick runt och runt och trots att jag och bror räknade ner från 10 i slutet av varje minut hände inget nytt.
- Jag skulle skriva tenta och blödde i munnen.
- Jag hade en klockradio som väckte mig av nyhetsinslaget.
- Jag bodde i Lund och läste tidningen utan att se det.
- Okej, hur gamla var alla?
- 21
- 22
- 22
- 30
- 13
*fniss*
- 4
*asgarv*

Där kom det. Jag fick ett asgarv bara för att jag råkade vara fyra bast vid denna intressanta händelse och inte brydde mig ett skit om stadsministern men dock så mycket mer om uteblivet God morgon Sverige. Då utelämnade jag ändå min extremt vuxna klädsel vid detta tillfälle: grön- och vitrandiga pyjamasshorts och en ljusblå långärmad pyjamasjacka med helfärgade ärmar och små blå blommor på magen. Med en fin tillhörande chokladfläck. (Ja, redan på den tiden var det choklad som gällde.)

Sedan kom det sedvanliga basketsnacket och jag fick åter äta upp att jag råkat ha på mig en tröja det stod baseball på under en basketmatch. Det sas termer jag inte ens minns mer än att jag tyckte de lät perversa som även de framkallade garv på grund av okunskap. Själv satt jag och försökte briljera med fotbollskunskaper men fick åter se mig själv stå med fossingen i munnen för att man inte kunde gilla Hysén eftersom han är gammal och gråhårig.

Det hela slutade ju på det hederliga gamla westernsättet: med muskelkraft. En sådan där hemmagymsgrej som är en stång med en fjäder på mitten som ska vikas. De enda som inte fixade det var ursäktade: De var samtliga barn. Ja, och sen var det jag då. Dock fick jag ett litet veck på pinnen om jag la magen mot. Det gilldes dock inte. Med sårad stolthet för ålder och brist på muskler satte jag mig i soffan med kottarna och tänkte pryda familjens gästbok med mina extremt välutvecklade konstnärskunskaper i form av en utomordentligt snygg Janne Långben.

- Åh, så fint. Du har ritat en krabba.