Bästa bantningskuren

Det här med operationer kan man ju tänka sig aldrig blir en smärtfri historia. Därför kanske man ska skaffa sig så bra förutsättningar som möjligt innan. Som att vara pigg och kry, äta och dricka duktigt och ha sovit mer än ett par timmar de senaste nätterna. Uppenbarligen är jag emot allt som heter bra förutsättningar.

Dagen före operationen vaknade jag med halsont, darrig kropp och skallebank. Jag vet precis hur sådant utvecklar sig. Ändå höll jag mig på benen hela dagen. Jag och Empo for hem från Göteborg, mötte upp Lotta, tog hem henne på kräftkväll och drack öl. Ölen var inte god för fem öre. Då är Ica sjuk.

Dagen O som i operation var inte ett smack bättre, tyvärr. Då hade jag försökt sova en hel natt nere i vår källare. Det blev dock inte så. Halsen var så svullen att jag inte fick någon luft, och det fick uppenbarligen inte Lotta heller då hon snarkade som två döende giraffer.

Döende giraff fick jag sedan själv agera då jag blev hemskjutsad till Lotta på riktig söndagsmiddag eftersom ingen kunde veta när jag skulle kunna äta igen. Törstig var jag med, men eftersom jag är ett gnällfreak när jag har så ont i halsen kunde jag naturligtvis inte dricka något.

Nåväl, min trevliga tandis välkomnade in mig i sitt rum när jag anlände dit. Fick en underbart fin huvudkreation på mig och sen var det inte några lugnande ord eller någon kontroll att tanden fortfarande satt kvar, nej, det var fram med sprutan direkt. Fick jag en spruta? Nej. Fick jag två? Nej. Fem sprutor krävdes för att domna av området runt tanduschlingen. Som tur väl var inkluderade det min näsa eftersom när tandis försökte bända upp min mun kändes det ungefär som näsan följde med.

Jag låg där och hummade på en schlagerdänga som inte gick att få ur skallen samtidigt som tandis svor, sänkte mig så mycket att fötterna pekade mot taket och bytte plats 213 gånger. Ibland kände jag hur ögonen följde med upp i huvudet, men det var bara att locka ner dem igen. Tandis hade sagt att det var en snabb operation som bara skulle ta ett par minuter. Efter femtio minuter var tanden fortfarande inte ute. Och under dessa femtio minuter hade han mosat min underläpp mot min underkäke så tänderna spräckte läppen, gett mig två nya bedövningssprutor för att jag inte skulle ligga där och spela hjälte, samt vart tvungen att röntga en extra gång eftersom att tanden inte gjorde honom klok någonstans.

Slutligen kom en liten krigsdans och tandis förkunnade glatt att nu var slaget vunnet. Han drog ut en äckligt stor tand som såg ut att vara hjulbent. Det var den också var tandis snäll nog att berätta, eftersom den hade satt sig med varsin rot runt en nervkanal nere i käken. Därför gick det inte att borra eftersom han då skulle borra sönder nerven, och det var därför han bara drog hela tiden. Dock hade han ju kommit åt kanalen några gånger och flyttat den så det skulle nog kännas.

Kort därefter blev det några stygn, några tabletter och sen march iväg. Hon i receptionen sa tillslut till mig att sluta irra runt i väntrummet utan sätta mig ner så hon slapp gå och plocka upp mig. Jag förvirrade mig ner tills min lilla mams kom och löste ut mig. Fick höra att jag var så tapper där inne och jag förstod ingenting, men följde med mamma hem.

Senaste dagarna har förflutit i feberångor och självömkande. Dock har halsontet och febern gjort att tanden inte känts så mycket. Idag är jag relativt pigg i jämförelse och har nog inte särskilt mycket feber. En bieffekt bara: jävlar vad ont min tand gör. Eller, rättare sagt: jävlar vad ont det gör där tanden satt.

Dock har jag hittat en mycket bra bantningsmetod. Den består av soppor och barnmat. Det är det jag lyckas få i mig de senaste dagarna. Jo, jag är ju i sånt extremt behov av en fungerande bantningsmetod.

Någon som vill smaka? Barnmaten är ekologisk.