Kändisgalna? Vi??

Lotta: Du ser ju ut att vara deras barn Ica!

En mycket nöjd Emily med Mark

Med dessa dagar och vad som hänt har fredagen och lördagen nästan hamnat med i min lilla feberdimma. Hur vi efter bloggträffen tog oss vidare till Park där jag samtalade fotboll med Tomas Boström. Även KPs chefredaktör Ola befann sig på park. Han var lite blåslagen efter att hans åtta månaders gamla son slagit honom i ögat med en leksak. Jag var föga sympatiskt utan gick på om att jag minsann behövde ett jobb och att KP skulle bli skitglada om jag skrev för dem. Vi hade ett ganska trevligt samtal faktiskt, men tillslut bad han nog mest om mitt nummer för att jag skulle sluta trakassera honom.

Då hände det. Plötsligt kom ett blont huvud upp mit foajén.

- Empo, Empo, Liza Marklund!! skrek en galen Ica och högg Empo i armen.

- Och Mark, Mark, Mark Levengood!! skrek en lika galen Emily tillbaka.

Kvickt som ögat slet jag fram kameran och agerade lika kändiskåt som vanligt och studsade fram till det stiliga paret, bad om en bild och blev ombedd av dem att själv vara med. I det tillfället är jag inte en särskilt svårövertalad människa.

Jag berättade med för Liza om vårt möte förra året, som hon av någon anledning inte kunde komma ihåg på rak arm.

Eftersom lilla Emily är ungefär lika kändistokig som jag (trots att hon inför alla bloggare skyllde på sin syster), men ack så mycket mer försynt tyckte hon att jag gjorde bort mig det grövsta då jag senare under kvällen stegade fram till Mark igen och bad att få en bild på honom och Emily.
- Men sluta då Ica, sa hon och himlade med ögonen så Mark skulle förstå att det var way out of hennes värdighet. Resten av kvällen gick Emily och pep "Mark" för sig själv med tindrande ögon.

Sedan hamnade vi på Gretas, en mycket trevlig gaybar, där jag som vanligt hade samtal med deejayn, dansade arslet av mig och raggade på bögar. Det hela var en väldigt trevlig tillställning.

På vägen hem fick jag och Empo hjälpa en gråtande tjej till en taxi efter vi haft lite terapeutiska samtal med henne och gick sedan i strumporna till närmsta taxi till oss. Klockan kvart över fyra var vi hemma ungefär. 24 timmar efter att jag steg upp på morgonen innan.

Av förklarliga skäl var var jag och min helgsambo något slitna under lördagen men vi steg ändå upp, gjorde oss redo och for till bokmässan. Jäklars var folk. Mycket intressanta saker fanns att kolla på även om jag och Empo inledningsvis mest tyckte synd om oss själva på grund av vår tunga packning och mådde illa av att se folk gå och pimpla öl och vin. Trots bananer i väskan glömde vi helt bort att det fanns något som hette "äta", och flummade runt tillslut alldeles yra av näringsbrist. Dock när vi äntligen skulle äta märkte jag att Liza skulle intervjuas om 20 minuter. Jag tog plats längst fram och Liza hälsade och log när hon kom upp på scenen. När det sedan var dags för boksingering frågade hon om bilden blev bra och hur det gick med karriären. Jag blev salig och traskade vidare till Martina Haag. Vi samtalade postbilar och hur man släpper en bok "bara sådär". Jag fann dock inte nåt som hjälpte min blivande bestseller.

Tillsut efter mycket suktande vågade Empo köpa Alex Schulmans bok. Dock vågade hon inte ställa sig i kö för singering. En favorit i repris från gårdagen fick då upprepas. Jag tog boken, knallade fram till Alex och när han frågade vad jag hette sa jag Emily. Sedan bad jag att få ett kort på honom och min kompis. Åter pep Emily lyckligt efteråt, men höll på att skämmas ihjäl i ögonblicket.

Framåt klockan 17:00 var vi hemma igen och kom på att vi hade bananer i väskan. Vid detta laget höll vi på att hungra ihjäl. Vi avslutade då dagen med att skriva fotboll (då sov Emily), äta kräftor, spela TP och kolla på film.

På söndagen vaknade Ica med spagettikropp, halsont och huvudbult. Det var precis vad som behövdes dagen före operationen.