Klimatsmart eller bara vårprat

Idag inträffade något som inte inträffat nånsin, eller senast då jag var ung(yngre) och dum(dummare) och exempelvis vägrade bära mössa av pinsamhetsprincip. Jag gick ut på en promenad. Detta är inte det ovanliga för det sker ju då och då, utan det underliga var att jag bar en vårjacka (Eller okej, det är egentligen en höstjacka, eller ja, egentligen är det en light vinterjacka, men jag brukar bära den på våren.) och lämnade både mössa och vantar hemma. Halsduken var tvungen att följa med eftersom min hals och nacke är extremt köldkänsliga. Till saken hör att jag frös inte ett skit.

Det är hemskt det som händer med vårt klimat. Att vår jord ruttnar och att isbjörnarna drunknar för polarisarna smälter. Allt det där ger mig ont i magen. Men, jag ska inte sticka under stol med att jag älskar just konceptet att kunna gå ut i vårjacka utan vantar i februari. Det är helt sjukt. I och för sig blåser det såpass att benen försvinner under en lite då och då men lite får man ju räkna med. Men det är sol som värmer och kläderna väger inte sju ton.

På detta har jag idag märkt det främsta vårtecknet väldigt tydligt. För jag håller inte med om att våra säkraste tecken är knoppar på träden, blommor i marken och fåglar som kvittrar. Länge var mitt huvudtecken när man bytte från den äckliga antingen leriga eller stenhårda grusplanen till den mjuka och gröna gräsplanen när man spelade fotboll, men eftersom jag är måttligt aktiv inom den kategorin upplever jag ju inte det fenomenet särskilt tydligt. Nej, det tydligaste tecknet är när man är ute och går och passeras av minst tio motorcyklar i olika omgångar. När knuttarna dammat bågen och hoppat i skinstället då är det vår.