Suspekt allergichock

Min sviktande hälsa har alltid varit ett fenomen för diskussion bland de närmaste. Jag har ständigt utvecklat allergier. Men inte sådana allergier som "normala" människor får mot hund, katt, pollen eller farmor Astas parfym. Nej, i yngre år, skolåren så att säga, utvecklade jag en allergi mot lov. Det var moster som myntade det uttrycket om min lovallergi, men hon hade rätt: varje lov låg jag däckad.

Jag minns fortfarande mitt första sportlov. Det var inbokat provridning i stallet, fotbollsturnering med klassen och allt som hörde sportlovet därtill. Jag låg inne i feber och snuva. I min dagbok finns en stor bild där man ser mitt huvud som blickar uppåt. Ovanför huvudet fanns två tankebubblor. I den ena åkte jag skidor och i den andra stod det "hoppas!". Det betydde att min mor hade lovat att jag fick gå ut och åka lite skidor när hon kom hem från jobbet OM jag var feberfri. Vad jag minns fick jag vänta till nästa dag: lördagen. På måndagen började skolan igen.

En del av mina lov har spenderats på Teneriffa. Dit har jag åkt med öroninflammation som gjorde att jag inte fick bada, akut körtelfeber med förstorad mjälte som gjorde att jag inte fick anstränga mig (jag åkte omkring i rullstol i två veckor), en magsjuka som gjorde att jag låg i bäddsoffan och kräktes på hotellrummet, samt dunderförkylning med munsår av Afrikas storlek som gjorde att jag inte kunde vistas i solen. Sammanlagt har jag vart där fyra gånger. Med fyra olika sjukor.

Annars har jag mest spenderat mina lov med en och annan lunginflammation, inför ett höstlov fick jag njurbäckeninflammation. När jag skulle spendera påsklovet hos killen i Ulricehamn låg jag i influensa. Ja, kort och gott har mina lov inneburit en sak: ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Sommarloven är de enda jag har kunnat utnyttja fullt ut eftersom tio veckor i sträck är inte ens jag sjuk (ja, förutom den där jäkla körtelfebern som satt där i drygt ett halvår). Dock har jag oftast inlett sommarloven med sjuka. I fyran skulle jag spela trumpet inför hela skolan. Redan på morgonen kände jag mig groggy men sa ingenting. När det väl var dags för uppträdandet gick jag upp på scenen i min fina avslutningsklädsel... och jackan knuten runt magen. Mina kompisar satt nere i publiket och gestikulerade som vildar att jag skulle plocka bort jackeländet. I feberyran märkte jag dock ingenting och spelade igenom min låt för att sedan bäddas ner i skuggan på altanen hemma med kall saft och en ny tvillingbok. Det var i och för sig inte fy skam det heller.

Nu är dock skoltiden förbi, och de åren jag spenderat på universitet och högskola hade man ju faktiskt inga "ordentliga" lov, utom på sommaren, då kurserna inte tog slut förrän i januari efter jullovet och påsk- och sportlov och sånt ofta innebar nåt grupparbete eller tenta. Då slapp jag plötsligt mina lovsjukor. Allergin var borta. Dock dröjde det inte lång tid innan en ny allergi utvecklades som Johanna upplyste mig om: plötsligt var jag allergisk mot att åka hem till Småland. Alltid blev jag sjuk där eller precis när jag kom hem.

Detta förvirrar mig, för hon har helt rätt. Jag kommer inte ihåg en enda tågresa åt ena eller andra hållet då jag känt mig tipptopp. Jag åkte hem för att operera ut en visdomstand. Det fick jag göra med feber och halsinfektion. I julas vid hemkomst spenderade jag en möhippa i feberyra. Julen innan gick jag på Balders på annandagen och dansade i feberyra. Förra påsken låg hunden och blängde på mig för att jag inte tränade agillity med henne. Men hur kunde jag? Jag låg ju i sängen med feber. Hur kommer sig detta? Vad är det med Småland som infekterar så pass. Länge har jag skyllt på min massör som jag ofta besöker vid hemkomst. Hans misshandlande brukar leda till att en och annan infektion dyker upp. De senaste gångerna har jag dock inte kunnat gå dit eftersom jag vart sjuk. Alltså kan jag inte skylla på den stackaren längre.

Igår åkte jag hem för att fira påsk i Småland. Nu sitter jag med en svullen hals, en rinnande näsa, ett febertungt huvud och en hund som blänger ilsket på mig för att jag är så förbenat tråkig.