Tuesday, November 18, 2008

Ghettots barmhärtiga samarit

Jag börjar fundera på om jag ska utse mig till den barmhärtiga samariten åt alla barn i mitt ghetto. Eller, rättare sagt åt ETT barn i mitt ghetto. I arla morgonstund tog jag min cykel och kände att jag hade gott om tid på mig att bege mig till jobbet. Jomen den kunde man ju se sig i stjärnorna efter. Ute på trottoaren går nämligen en liten kotte och gråter i högan sky. Då kan man ju inte bara cykla iväg även om det i ärlighetens namn är vad man skulle vilja i detta mörka, gråa och kalla väder så att man snabbt kommer inomhus igen. Sagt och gjort knallar jag fram till parveln och frågar hur det är.
- Såååhåååå dääääääääär! *snyft och snörvel*
Med andra ord var det allt annat än sådär och när lillkillen vänder sig för att säga detta ser jag att det ju är samma lilla kotte som var så upprörd över att kompisarna sa att Ica Maxis cyklar var sugiga i somras, som jag dessutom skrev om här.

Dock var dagens problem inte alls lika skrattretande att hantera. Snarare rätt och slätt tvärtom. Han var nämligen ute och gick (utan mössa och vantar och i en vindjacka. Jag höll på att frysa ihjäl av att bara se honom) och grät eftersom hans mamma hade slagit honom. Hela min rygg fick rysningar, och jag frågade lite hur det hade gått till och sånt. Uppenbarligen ska man akta sig för att borsta håret för sent på morgonen. Sagt och gjort frågade jag honom om han ville att jag skulle följa honom till skolan, eftersom han inte ville gå hem, och prata med hans lärare. Dum fråga eftersom jag skulle följt med i vilket fall, men tack och lov ville han dessutom det.

Vi knallar på mot skolan och pratar om Ica Maxis cyklar, vilket han själv tog upp när jag frågade om han kom ihåg mig. In på skolgården och runt till "hans" ingång. Där står ett helt gäng småkottar som väntar på att bli insläppta vid ringning och glor storögda på mig när jag bara stegar in och sliter upp dörren med lillgrabben i släptåg. Den närmsta dörren som står öppen knallar jag till, knackar på och säger "Ursäkta men jag har en liten ledsen grabb här". Snabbt förklarar jag situationen, men finner sen inget mer att göra utan säger till lillgrabben att jag hoppas att det ordnar sig för honom. Vad otillräcklig man känner sig. Egentligen ville jag ju bara åka och mopsa mot hans kära moder om att man inte ska puckla på sina kottar, särskilt inte tisdagsmornar när de borstar håret och det är bajsväder ute. Istället går jag ut igen.

Den där tiden som jag var ute i som var god var plötsligt förvändlad till Mycket Sen. Senare på jobbet fick jag dessutom min rågade mängd av mopsning som resulterade i Inga Roligheter Alls. Så nu är jag halvförstörd, trött och sur och har ännu inte kommit på vart jag ska ta vägen imån när jag ska till Nyköping på intervju. Jag vet inte heller hur jag ska ta mig dit eller vad jag ska ha på mig. Dessutom innebär intervjuuschlingen att jag ska stiga upp vid halv fem, och ska sen intervjuas i tre(!!) timmar. Med andra ord borde jag sova för längesen. Kanske ska kolla upp först vad jag skrev i mitt CV att jag kan och är bäst på.

8 Comments:

Blogger Heléne said...

Du är så bra, Ica! Är dock lite förvånad att du känner till den barmhärtige samariten ;)

11:08 PM  
Anonymous Peter said...

åååhhhh
Ica, du e för gooo du, tänka sig, bakom den tuffa fasaden ;)
Tänk om det fanns fler 'samariter' som dig...
Tack för referat och bilder till senaste volleyäventyret, bra jobbat både på och utanför plan :)
Vi ses...

11:52 PM  
Blogger Ica said...

heléne-jo, till skilnnad mot dig och dina klassisar så vet jag även om saker som inte intresserar mig.

coach: haha, I know. Jag är en stenfastad med ett mjukisinre.
Det var så lite så. Svårt att minnas vad som händer när man själv spelar bara.

3:41 PM  
Blogger Heléne said...

Touché!

10:15 PM  
Blogger Åsa said...

Doo bist eine hero darling! pussa

8:59 AM  
Blogger Lotten said...

Men du, ojoj, kära nån. Snälla rara, kolla upp hur det går för kotten. Man blir ju alldeles mörkrädd.

Men jag är stolt över ditt agerande -- stolt som vore jag din mor!

10:57 PM  
Blogger Ica said...

heléne-minst!

åsa- jag älskar dina tyskakunskaper :)

lotten- jag ska absolut försöka. jag springer väl förhoppningsvis på honom igen, men jag vet ju varken vad han heter eller var han bor, men jag ska spana efter honom. Bjuda på lite saft och bullar.

8:54 PM  
Anonymous Anne said...

Underbart att det finns medmänniskor som du, men visst är det hemskt att känna sig otillräcklig....

kramelikraaaaaam

11:28 AM  

Post a Comment

<< Home