Alternativt namnbyte och Kalle Blomqvist

När man kollar den här bloggens senaste uppdateringar ska jag kanske byta namn från "Skriv med skruv" till "Anteckningar om axel" istället. Senaste nyheten är väl att elen och nålsticken gjorde förbannat ont och är något jag aldrig vill uppleva igen. Dock trodde inte Herr Läkare att det var nån nervskada, och anledningen till att min axel ser ut som den gör är att jag "inte är så kraftigt byggd.". Jag kände för att göra denna läkare ett huvud kortare, men lät bli. Fredagen spenderade jag delvis hos en kiropraktor med medicinutbildning. Han trodde att allt kunde bero på extremspända muskler som nu typ glömt hur man slappnar av och därför gör livet surt även när jag sover. Han undrade också om jag även pajat skulderbladet någon gång och när jag frågade varför menade han att jag ju var "lite defekt, alltså deformerad" där. Så nu vill han att jag ska gå och ta bedövningssprutor i axlarna och se om det blir någon skillnad, och dessutom gav han mig piller att sova på som skulle "klubba en säl". Cool.

Idag är Internationella kvinnodagen och det kunde ju inte firas på annat sätt än att gå och se Män som hatar kvinnor. Det här med filmatiseringar av böcker brukar ju få utstå både det ena och andra från kritiker. Jag brukar dock gilla att se filmer som jag redan läst böckerna från. Det är intressant att se hur andra tolkar karaktärer, utseende och allt det där. Tycker ändå att det brukar skilja såpass mycket på dem att det är värt att inta både film och bok.

Jag kan inte påstå att jag tycker annorlunda gällande den här filmen. Boken var bra. Filmen var bra. Det försvinner en hel del från boken och till filmen, men det är väl knappast ofrånkomligt om man ska klämma ihop allt på ett par timmar. Böcker brukar innebär större distans än filmer i alla fall för min del, men uppenbarligen har jag även distans till filmer då det grinades i stolen bredvid och jag upplystes efter filmen att det fanns såpass sorgliga partier att det var helt befogat. Jag fann inte dessa partier.

Det fanns två saker jag hängde upp mig på: i min värld är Micke Nyqvist och Micke Blomqvist inte särskilt lika. De beter sig inte likadant och ser verkligen inte likadana ut. Tycker nu efter filmen att Micke Nyqvist var lite för ocool, lite för tafflig och klumpig för att vara Micke Blomqvist, men han gjorde absolut karaktären väldans bra. Sak nummer två jag hängde upp mig på var hur en liten 6-årig grabb hade väldigt färgglada kardborrbandsskor á la tidigt 90-tal på sig. Problemet var väl att den scenen utspelade sig 1965 och att det på picnicfilten senare står ett par flickskor och ett par små bruna pojkskor. Om man ser till människorna i scenen skulle de bruna skorna tillhöra samma pojke som bar kardborrskor. Hade man sådana färgglada, flashiga kardborrbandsskor på 60-talet, och varför hade han i så fall med sig två par till en picnic vid vattnet?

Noomi Rapace gjorde Lisbeth Salander underbar. Cool, hård, ball, psykotisk och skvatt galen. Precis som jag tänkt mig karaktären. Dock kanske hon inte riktigt var lika liten till växten som hon framstår i boken, men det kanske beror på naturliga skäl: var fasen skulle de hitta en sådan människa? Det är nästan så hon får bli min nya idol. I och för sig har hon varit det sedan böckerna släpptes, men ändå. Sedan att bruden IRL dessutom är gift med snyggot Ola Rapace gör ju inte saken sämre.

På det stora hela var det absolut en sevärd film även om Peter Haber, som man endast förknippar som Pappa Rudolf i Sune-filmerna och komissarie Beck, spelar värsta slemhögen som man helst vill radera, medan Martin Becks granne i denna film spelar mycket trevlig advokat som har precis samma skrattframkallande minspel och tonläge som vanligt. Dock är ju Haber snaggad som Beck och det tackar vi för.