Jag har en plan(ta)!

Det här med gröna fingrar är något som gått mig förbi. Möjligtvis hade jag det förra fredagen när jag var inkletad i avocado och var tvungen att använda fingrarna till det. Dock aldrig annars.

När jag flyttade till stan för ungefär fyra och ett halvt år sedan hade jag med mig tre minikaktusar från IKEA och en palmaktig sak från mamma. Efter ungefär ett halvår fick jag ännu en planta av en kompis som menade på att jag inte kunde döda den växten. Tro mig, det kunde jag. Då hade ändå bästisen Annapanna hjälpt mig att plantera om honom och sticka ner blomsterpinnar och allt för att gynna plantans välmående, men icke. Han gick av på mitten och trots tappra försök att få den snygga delen att få nya rötter i ett glas vatten var alla försök förgäves. Han var stendöd. Under denna tid har jag låtit de andra växterna vara, och bara gett dem vatten lite då och då. Och hör och häpna: de har vuxit! De har inte heller vuxit lite. Eller, ja, en av de tre minikaktusarna fick sätta livet till för nåt år sedan av oklara anledningar, men de andra två lever och är numera cirka 20 centimeter höga. Detta är inte stabilt då de står i en kruka som har en diameter på 4 centimeter. Sådeles behövde de planteras om.

Under de år jag har bott här var jag ju iväg från stan i ett halvår. När jag skulle återvända hem fick jag en krukväxt av en lyckönskande vän som var totalt ovetande om mina offer bland växter. Den växten dog efter fyra dagar här i Norrland. Dock var jag lat och orkade inte göra något åt den och ett halvår senare åkte jag iväg under två veckor och när jag kom tillbaka levde krukuschlingen igen. Och han har vuxit mer än någon annan planta. Det ser rent av löjligt ut när det spretar gröna kvistar ut från alla håll och kanter och krukan är mini.

Därför for jag igår med grannen och handlade blomjord och nya krukor och innerkrukor. Väl hemma insåg jag att jag redan hade blomjord och att innerkrukorna var på tok för små för de gigantiska ytterkrukor jag köpt. Det hela såg lite löjligt ut och jag fick palla upp samtliga innerkrukor med sådana där små äckliga bruna kulor som dammar när man häller upp dem. Jag började med krukan som följt med från mamsen. Den gick inte ens att få ur sin gamla innerkruka då den minsann vuxit ut genom hålen i botten och slingrat sig sådär sjuhundrafemtio varv runt runt. Rötterna var dessutom ungefär en centimeter i diameter och med andra ord mycket grova. Vad gör man? Jag var ju tvungen att avlägsna den gamla innerkrukan. Lösningen blev helt enkelt en sax och med fyra snitt vid varje krukhål låg alla de där meterna med rötter plötsligt i vasken. Det kan väl inte vara skadligt? Finns ju massa rötter kvar... tror jag. Raskt ner i nya krukan och bäddas över med ny jord. Han blev tilloch med hårklämmad fast i en blomsterpinne för att inte buga för mycket inför sin nya outfit. Saken var biff.

Nästa kruka blev zombieväxten som återuppstått. Han var inga problem att få upp ur krukan. Däremot satt ju fortfarande alla delar samlade på en lika liten yta även om krukan är större, så efter krukbyte ser det nu ut som att jag typ satt ett snöre nere i skaftet på växten för att hindra expansion och påhälsning av hela krukans area.

Sist ut blev katusarna. Det var INTE lätt. Försök att plocka ur en en kaktus ur sin innerkruka och helt enkelt bara plantera den i ny jord. Det tar lätt udden av uttrycket "gröna fingrar" och byter det mot "taggiga fingrar". Jag tog till och med på mig mina tjockaste vantar, men fick avbryta när även taggarna fastnade där. Mitt sista alternativ var en grilltång och det funkade relativt bra. Ingen av katusarna var dock redo att testa sitt nya liv utan en begränsande innerkruka, så för att få dem att inte lägga sig att sova alldeles för tidig fick jag stabilisera dem med en massa blomstersternar runt hela krukans och jordens yta.

Plötsligt var allt klart och alla mina växter stod i nya krukor och med ny jord. Allt spill som hamnat i hela köket städades upp och kastades och jag parfymerade bort den vidriga jordlukten för att sedan mäkta stolt förkunna för grannen att jag var klar. DÅ slänger hon ur sig att hon hoppas att jag inte täckt över den gamla jordkanten med ny jord. Givetvis har jag gjort det. Ny jord ser ju mycket fräschare ut, och det var ju endast på grund av att den gamla jorden inte gett tillräckligt med stöd som jag bytt ut hela skiten. Men nej, så får man inte göra eftersom då ruttnar visst stammen eller nåt sånt. Nu har jag därför fått gå och peta upp massa hål vid samtliga ställen där blomsterdelar når jorden. Det var visst extra viktigt med kaktusar. Men vad fasen. Där har jag ju inte lagt jord över kanten utan sten. Det kan väl ändå inte räknas?

Om hela spektaklet nu ser bättre ut? Nja, jag är skeptisk, men jag fick i alla fall låtsas att jag var lite huslig där en sekund. Nu återstår det bara att se hur lång tid det tar innan alla checkar in och begår kollektivt självmord i sina nya bostäder med en desperat anledning att det drog så kallt vid stammen.