Tuesday, March 03, 2009

cool, coolare, räddhare

I morgon ska det ske. Jag ska få "kanyler med en elektrod i mitten" nedstuckna i armar och axlar och sedan som om det inte räckte ska det skickas elektriska stötar mellan dem inuti mina armar. Hur det nu ska resultera i att kunna se huruvida det är något fel på mina muskler/nerver är för mig osannolikt. Min bestämda åsikt är att de bara vill plåga människor som inte fattar bättre dvs. sådana människor som jag.

Egentligen har jag väl aldrig vart rädd för nålar. Som gammal sjukhusinboende är man ju härdad och van, även om jag fortfarande tycker att få en nål med tillhörande plaströr fästa på ovansidan av handen hör till i alla fall topp 50 på smärtlistan. Annars har jag inga större problem med nålar. Jo, möjligtvis när jag ska sy, men det beror nog snarare på att jag saknar talang inom sykunskaper mer än att nålarna är läskiga.

Vad gäller det där med att skicka elstötar är jag mer skeptisk. Det tycker jag verkligen inte om, men även det är en vanesak. Med alla idrottsskador man haft där man fått pumpa in el i knä/fot/rygg och nacke har också gjort att man vant sig. Det är ju inte för intet jag inte har något problem med att vara matcho genom att inte släppa pinnen i det här spelet när stöten kommer. Dock kan jag inte rekommendera att använda sig av en gammal sån där elstötarhjälpare med plattor där man varierar strömmängden med en ratt om man har en närgången hund. Jag minns när vår gamle Bruno råkade gå emot ratten och sprätte upp strömmen på högsta frekvens. Det gjorde ont vill jag lova. Fast å andra sidan har jag ju inte problem med det knät längre. Tack Bruno.

Sen är det just själva sjukhusmiljön. Den är INTE mysig och jag har aningens svårt att andas behärskat när jag knallar in på ett sjukhus. Det är lite samma tendens som när jag möter Farbror Blå som när jag möter en Vitrock: jag blänger snett och morrar. När Farbror Blå sitter i en bil morrar jag högt, men vid de andra fallen gör jag det nog mer inombords. Jag litar helt enkelt inte på de där med vit rock och mycket makt. Det nåste finnas någon baktanke med det jobbet.

Fast å andra sidan: jag är tuff och cool och allt det där och ska imorgon räta på ryggen (så dags) och knalla med högt huvud in på sjukhuset, gå till klin fys-avdelningen med all elmakt och skratta strömmen, nålarna och sjukhusdoften i ansiktet.

Förresten. Har jag nånsin berättat att jag är en jäkel på att fabulera?


This is me tomorrow

8 Comments:

Anonymous Peter said...

En annan är ju sååå nyfiken på att höra hur det gått för dig idag, berätta berätta, så fort du kan.
//Coach

11:48 AM  
Anonymous Anonymous said...

Jag håller tummarna för att allt går bra och att detta hjälper!!

12:49 PM  
Blogger Johanna said...

Can't wait to hear about it! Hoppas elspasmerna har avtagit på fredag :)

4:36 PM  
Blogger Ica said...

Coach- näe, det är du inte.
Anonym- tack
Fjant- Det har de nog, men det var den billigaste fyllan på länge

4:55 PM  
Anonymous peter said...

ok, hmm, ska jag tolka det som att det inte gick så bra idag eller?
Någon måste väl ändå till slut hitta vad som är problemet och hur man ska åtgärda det, eller?
//Coach

10:28 PM  
Blogger Ica said...

Coach- ja, ungefär. Jag tycker med att nån ska åtgärda. Ni får höra på träningen ikväll.

9:15 AM  
Anonymous Anonymous said...

Hoppas att din axel blir bra! Jag vill inte byta med dig, och du vill nog inte byta med mig heller; hemma med tre barn.
Ha det bra, eller vad man ska säga! biblotanten Louise

8:18 PM  
Blogger Ica said...

Louise- Heeeej! Har barnen förökat sig?? Vad kul att du hittade hit igen. Nej, jag vill INTE byta, tro mig. Och inte dina kottar heller ;)

10:39 PM  

Post a Comment

<< Home