Monday, February 09, 2009

Sista chansen

Ska jag vara ärlig är jag lite nervös. Ska jag vara mer ärlig är jag riktigt nervös. Inte för att det ska göra ont, eller för att de kommer hitta nåt allvarligt utan snarare för att de inte ska hitta ett skit och skicka ut mig med orden: Ta några alvedon och vila så ska du se att det går över.

I morgon är det alltså dags. Jag ska till "Eskilstunas absolut bäste axelortoped". Vad det nu innebär vet ingen. Det känns lite klurigt då jag på något sätt haft nedräkning till den här dagen. Att det här typ är min sista chans och efter det här är det antingen "tack och adjö" eller "Halleluja!", vilket egentligen är helt überpuckat då jag ju endast ska till en läkare och inte genomgå någon form av healing, men så är det i alla fall. Jag har tänkt mig att efter imorgon behöver jag inte spendera mina nätter med att i ensam ynklighet jämra mig och utöva diverse andningsövningar för att somna om helt utan resultat. Det skulle ju i sig innebära att jag slapp spendera all min lediga dagtid med att snarka etappvis i soffan och på så sätt inte ha något som helst socialt liv utanför helgerna.

Hela grejen känns också lite småläskig. Att räkna ner dagarna till ett sjukhusbesök där besöket dessutom säkerligen kommer att göra rätt ont. Jag som har vart på jag vet inte hur många sjukhusbesök och absolut avskyr doften och känslan av sjukhus oavsett hur trevlig personalen är eller hur inbjudande miljön uppfattas.

I denna form av "sista chansen" har jag det starka artilleriet med mig i form av moster med man. De kör ända från huvudstaden för min skull och har dessutom med sig en sprillans ny madrass så jag kanske ganska snart får öka mina sömntimmar från obefintliga till hyggliga. De ansåg mig som för mesig att föra min egen talan och morbror agerar chaufför medan moster vässar hela sin uppenbarelse. Hon tar med andra ord över där jag brister. För säkerhets skull har jag även skrivit ner hur allt gör ont, var det gör ont, när det gör ont och då uppdelat i kategorierna "Höger axel (den skrumpna)" och "Vänster axel (den än så länge normala-utseendemässigt)". Slutligen har jag ritat en teckning av mig själv sedd från sidan, framifrån och bakifrån där jag ritat i var smärtan sitter och ritat hårdare ju mer ont den arean har.

Ska jag vara alldeles genomärlig hoppas jag ändå någonstans i mitt inre att de säger att enda lösningen är operation och att en sådan ska genomföras för jag är så in i nordens trött på det här nu och allt jag har testat hittills har inte fungerat för fem öre. Med andra ord måste den här sömnbristen gjort mig riktigt jäkla knäpp.

(Håll gärna tummarna för mig imorgon runt elvasnåret)

7 Comments:

Blogger Jessika said...

Håller tummarna!
Musklerna runt den har ju förtvinat så något har ju hänt, det kan ju vem som helst se. Det ska väl fan om inte Eskilstunas bästa axelortoped inte gör det.

7:35 PM  
Blogger Lotten said...

Och nu väntar vi utan tummar på besked.

8:13 PM  
Blogger Ica said...

jessika- tack. ja, nånting borde ju ses.

lotten- har ni tappat tummarna??

8:39 PM  
Blogger Åsa said...

Jag håller tummarna!! Allt vad jag kan!

11:21 AM  
Blogger Johanna said...

Sjukvården är ju bra störd iaf! Ledsen att höra att det inte alls blev som du så ärligt önskade. Ska det var så j***a svårt för dom?!!! Grr på det, vi får börja morra åt do också tror jag...m

5:30 PM  
Anonymous Peter said...

Hrmpf
håller med dig Johanna i allt, och snacka om bristande kommunikation, det här borde man sätta Sverker på snart...
*suckar och skakar på huvudet...*
Ica, ge inte upp, på dom bara!

10:33 PM  
Blogger Ica said...

Flås- Tack min söt

Fjant- Ja, jag kanske ska sluta att morra på polisen. Grejen är väl med att jag måste prata med dem här, så morrandet blir då svårare.

Coach-Ja, Sverker eller andra mordiska människor... men orka.

11:18 PM  

Post a Comment

<< Home