Synden straffar sig själv

Jag försummar min blogg. Å det grövsta. Egentligen har jag inte ens någon bra anledning och ursäkt till mitt dåd. Det har i och för sig varit många deadlines inför nästa veckas utkommande bröllopsbilaga, och denna vecka har inneburit jobb som fått mig att slockna sött i soffan vid hemkomst.

Efter usel sömn en längre tid är jag numera lite som en levande zombie. Eleverna på skolan skrämmer vettet ur mig om de står bakom en dörr när jag kommer. På tisdagen har jag glömt vad jag lovade en av dem på måndagen. Under onsdagen somnade jag på lunchrasten med benen på ett extraelement och fick brännmärken. Jag har med andra ord inte alla hästar i stallet, alla spelare på planen, de vassaste knivarna i lådan och så vidare. Då dök förslaget upp om att besöka släkten i huvudstaden under helgen då jag ju ändå under söndagen skulle befinna mig där för att lira volleyboll. Jag skulle bli omhändertagen, få lagad mat och sova ordentligt. Omtänksam och trevlig som släkten dessutom är for jag dit under fredagseftermiddagen.

När jag kom fram fick jag torkade aprikoser i mina hungersångor med argumentet att vi skulle äta mat inom en timme. Två och en halv timme senare fick jag mycket riktigt mat. Dock var det inget som störde eftersom jag sovit rätt stor tid mellan löftet och just att löftet uppfylldes. Moster som vet om mina laster hade laddat upp med choklad, so far so good. Snart visade det sig att laddningen även innehöll chips och glass. Jag började ana oråd.

Ryktet som ständigt följer denna del av släkten är att de inte äter godis. Underligt nog säger det swoooosch om man har med sig en godispåse innan innehållet är länsat och påsen prasslar tom. Jag tror inte heller Åsa glömmer den gång när hon och jag köpte micropopcorn för en filmkväll och redan innan filmen börjat fick åka och köpa en ny förpackning eftersom att någon (läs moster) ansåg att popcorn inte räknades som godis. Vi köpte två för säkerhets skull.

Gårdagskvällen innehöll en tacomiddag som skulle göra världens starkaste och hungrigaste man mätt. Den intogs dessutom rätt sent. Under Let's dance (som jag aldrig tittat på, men det var det alternativet, eller På spåret som gällde) blev jag tillfrågad inte mindre än fem gånger om jag inte ville ha chips, choklad eller glass, och blev slutligen kallad svårtrugad. Oskyldigt frågade jag moster om det inte var så att hon möjligtvis var sugen på något sånt. Till svar fick jag ett "hrrrmf" och snart sitter moster bänkad i soffan med en ask torkade tranbär!! Det kan ju inte vara sunt. Vid intagande av ett bär insåg jag att det inte bara var osund, det var dessutom surt och jag avrådde från vidare intag.

Synden straffar sig själv: idag var jag redo för en shoppingtur i storstaden och planerade att ha moster som sällskap. Dock har hon tillbringat natten med att sporadiskt tala med Ullrik och är därmed inte pigg på att stå på benen. Jag skyller helt och hållet på tranbären och får nu bita i det sura bäret över att jag inte offrade mig för en liten chokladbit så moster kunde fått gå lös på resterande chokladkakan istället för att äta de där livsfarliga bären.