Ingen hund på isen

Har jag någon gång sagt att jag håller huvudet kallt i krissituationer? Ja, jag tror att jag har det. Jag har stoltserat med att det var jag som hällde vatten i fejan på och lyfte benen på tjejen som fick ett anfall av nåt slag i stekande australiensol. Jag brukar kunna se till att kroppsdelar trycks på och behandlas med is på två sekunder om någon skadar sig. Ja, jag tycker helt enkelt att det är en av de saker jag faktiskt behärskar. Jag tar nog tillbaka det nu.

Nu när kompisen på landet har krockat och skadat ryggen agerar jag barmhärtig samarit och åker ut dit och hjälper till (vilket inte alls är sant, jag åker dit och går ut med hundarna för jag älskar de små liven och sen får jag mat och hundgos och massage och klippning och liknande som tack). I vilket fall så får min skadade vän ut och promenera så idag lastade vi in både Degan(Diego) och J-Lo (ja, hon hette så redan när hon kom till Sverige för ett par veckor sedan, men jag har döpt om henne till Grisen då hon verkligen liknar en liten gris och dessutom låter som en.) i den lilla smartcaren och körde ut till sjön för att ta en långpromenad. Då Degan har ett skadat ben och inte drar eller flyger på alla håll och kanter får kompisen hålla koll på honom medan jag tar Grisen och hennes valpmentalitet när hon flyger fram och tillbaka mellan stenar och träd.

Efter en sväng i skogen tänkte vi ta och gå runt udden innan vi åkte hem igen. Vi studsade upp på bryggorna som leder dit och började gå. Förraförra veckan hade de befunnit sig där och gått på isen. Då var det massa minus, inte tre plus. Detta var inget Grisen tog hänsyn till så hon hoppade ner och rusade fram till ett hål för att nosa.

"PLUMS!" Det är inte ett ljud man vill höra när man vet att någon är på isen, men det var precis vad jag hörde och samtidigt såg jag Grisens arsle försvinna ner under ytan. Givetvis börjar jag springa på bryggan och funderar samtidigt på den där filmen jag såg med kottarna på skolan precis innan jul. Det handlade om att inte gå på annat än kärnis som skulle vara 10 cm tjock, att lägga sig på mage för att fördela vikten och att slänga ut något långt till personen att hugga tag i. Samtidigt kommer Grisen upp rättvänd och slänger tassarna på isen, som brister ännu en gång och hon kommer inte upp. Lite halvhjärtat i farten kastar jag ena änden av kopplet mot henne men inser direkt att hon är hund och kommer nog inte att ta tag i det med varken tassar eller händer.

Här kom grejen med att hålla huvudet kallt in. Mitt enda smarta och säkra alternativ kommer ju inte att fungera. Så, vad gör man istället? Jo, man hoppar naturligtvis själv ut på isen och rusar fram men tar de sista stegen med tyngden på foten som är närmast land. Sedan sträcker man ut sin sämsta, svagaste och klenaste högerarm och hugger tag i nackskinnet på hundstackaren och sliter upp henne. Båda hasar tillbaka på bryggan och står och flåsar som om vi sprungt varsitt maratonlopp. Där står kompisen med hakan i backen.
- Va fan. Tänk om du också åkt i! Isen gav ju vika för henne som väger 17 kilo!
- Hmm, tänkte inte på det.
Jag tyckte dock att det hade väl varit betydligt bättre. Jag hade ju fattat konceptet med repet... eller?

Det blev ingen tur på udden utan snarare in i bilen och hemåkning med en skakande hund som vi slängde i badet. Bara det var nog traumatiskt i Grisens tycke. Hela situationen måste tagit hårt för den hund som far runt som en ekorre på LSD flertalet timmar om dygnet somnade nu raskt med huvudet i mitt knä och grymtade högt i sömnen. Slutet gott allting gott. Min arm vill nog dock inte skriva under på det.

Betydligt mer vaken och torr gris i fredags.