Wednesday, March 25, 2009

Variation förnöjer

Mitt jobb är ibland väldigt påfrestande. Fredagen var ett sådant exempel. Tack och lov händer dagar som den fredagen inte särskilt ofta.

I vanliga fall är vi sju personal på stället. I fredags var tre stycken borta, och jag fick då hoppa in för samtliga. Med lite pusslande under morgonmötet lyckades vi ändå få ihop schemat så ingen skulle behöva ta de lite mer "krävande" eleverna själv. Jodå, det schemat höll... i en halvtimme.

Vid starten av dagens första lektion visade det sig att inne i personalrummet satt en liten stackare och hade drabbats av ryggskott på en sekund. Det var bara att försöka baxa in henne i hissen, springa efter en bil och fräsa iväg till akuten. Just den synen skulle jag nästan betalt pengar för att se: Jag tvärnitar utanför akutingången och låter bilen stå på tomgång medan jag kutar in och skriker till folket i receptionen att min kompis kan inte röra sig och har ont och krystar. De skickade oss vidare till ambulansintaget istället. Ica stack iväg med bilen och parkerade i panik på en personalparkering innan hon sprang tillbaka till receptionen och skrev in vännen.

Jag har skrivit förr om min relation till sjukhus. Att jag blir lite personlighetsförändrad av det. Så skedde även denna gång. Jag blev invisad i rummet där stackars vännen låg och hade ont och bara den synen gjorde mig nervös och när min blick nådde stetoskopet som hängde på väggen attackerade jag det för att skingra lite nervösa tankar. När jag väl står och pratar med mig själv som bäst i stetoskopet kommer en läkare in. Han är dock cool och höjer bara på ögonbrynen. Tog min pinsamhet slut där? Nej, när han väl avlägsnat sig hittar jag en förpackning plasthandskar och blåser upp en sådan till en ballong och börjar rita ögon och mun på den. Då kommer nästa läkare in. Han frågar om ballongen är till honom och jag nekar. Slutligen kommer en sköterska in för att berätta att det måste lämnas lite pissprov. Ica blir lite ledsen i ögat (medan stackars vännens ögon ser ut som pingisbollar av skräck), och berättar att vi inte kan gå till toan med henne för hon har så ont. Då får vi ta sängen dit istället, blev svaret. Jag fortsätter vara pinsam genom att ivrigt fråga om jag får köra. Det fick jag.

Väl tillbaka och när vännen äntligen fått lite smärtstillande har hon tillräckligt med ork för att känna att hon inte pallar med mina pinsamma infall mera utan skickar tillbaka mig till jobbet. Där å andra sidan är vi väldigt fåräknade personal med tanke på vad vi är vana vid och det känns som att man måste vara uppdelad i tre delar för att ingen elev ska tvingas att sitta ensam vid ett bord under lunchen. Vi avslutar hela veckan med en veckoreflektion som denna gång både blev förvirrad, flamsig och säkert knappast fullständig då det ju är sjukhusvännen som har koll på det där.

Precis när jobbveckan då anses som slut ringer stackars vännen och har inte ens fått nåt käk. In i bilen igen, köpa en kexchoklad på vägen, (köra vilse två gånger men det vill jag inte erkänna), parkera, gå till akuten, bli beodrad av en sköterska att hämta bilen för hemfärd, hämtar bilen, väntar, blir hämtad av sköterska som säger att patienten visst inte var riktigt redo, in på sjukan igen. Därinne lyckades vi dock med bragden att få en liten kille lite gladare då vännen gav bort min extremt välarbetade ballong till honom efter att han beundrat den med stora ögon. Sen var det bara att baxa in i bilen igen, fara till apoteket, kuta in, maniskt berätta för pesonalen att de måste ge mig vännens mediciner eftersom jag inte kan dra henne ur bilen igen. Hem med sjuklingen till hennes nyopererade man och bädda ner henne med orden att de får försöka att inte riva hemmet under helgen. Hemkommen betydligt senare än tanken var och slocknar i soffan på en minut.

Andra dagar på jobbet är inte lika hektiska. Som igår. Tre personal var fortfarande borta, men även en hel drös elever, vilket resulterade i att vi är fem personal och tre elever. Igår hann jag med andra ord att planera dagens lektion i bakning (jag vet, det är ett skämt att jag nu har de lektionerna denna perioden). Jag fick gå med en ensam elev på studiebesök på ambulansen där vi fick mäta blodtryck, puls, syreupptagning och kolla överallt och kolla all utrustning. Ambulansmannen undrade varför jag visste vad massa grejer hette och jag förklarade det med att jag kollat på Sjukhuset och Cityakuten under långa perioder. Alla vet väl hur en intuberingsmanick ser ut?

Under långrasten spelade jag pingis med en elev och sista lektionen hade jag motorik. Med detta manfall var det ju även här bara en elev. Vi spelade Wii en timme. Mycket trevligt. Idag hade vi ungefär samma läge och då satt jag och päste i köket och åt de våfflor mina elever gräddade under bakningslektionen. Med andra ord är intensiteten väldigt varierande på det här jobbet. Dagen idag avslutade jag med att kolla på en av eleverna som hade ridlektion. Han vet hur mycket jag gillar hästar och visade hela stallet och alla hästarna när lektionen var slut. När man funderar på situationen får man helt enkelt vara himmelskt glad att man har ett varierande jobb. För det kan man inte säga annat än det är.

Imorgon är det återbesök hos Herr Ortoped. Vad ska man tycka om det? Äsch, som det känns nu: ingenting. Det är ju vad mina läkarbesök brukar resultera i.

4 Comments:

Anonymous Båthuspernilla said...

Men allvarligt talat, är inte personal en grupp anställda personer???

Första gången jag hörde ordet personal använt om en person var när Sara Wägnert (lex Sara Sara) stod i tv-kamerans sken och pratade om att de var för få personal på äldreboendet....

Visst är det så att det där är en horrör från den offentliga sektorn? På mitt jobb består personalen av ca 350 personer, men så jobbar vi ju i ett tillverkningsföretag.

2:18 PM  
Blogger Ica said...

Hm, jo antagligen stämmer det du säger. Jag har börjat använda mig av ordet personal sedan jag började på det här jobbet. Vi har ju nämligen inte samma titlar allihop så jag kan ju inte säga "lärarna" eller "fritidspedagogerna". Samtidigt är det ju inte sant att vi vissa dagar är för få anställda, för det är vi ju inte. Vi är bara för få på plats, och jag skriver nog hellre att vi är "för få personal" än "för få anställda på plats". Möjligt att det beror på att jag nu vant mig vid uttrycket och därför tycker det är ok, även om ursprungsbetydelsen är som du säger, men what the heck, språket utvecklas ju :)

6:53 PM  
Blogger Heléne said...

Åh, du har skrivit "päste"! Det är aldrig någon som förstår mig när jag använder det ordet, så det känns helt underbart att se att det används av flera!

10:25 PM  
Blogger Ica said...

Det var fasen vad alla märker på mina ord idag då :P

7:49 AM  

Post a Comment

<< Home