Bästa förutsättningarna ever

Hela det här året har vi legat i en volleybollserie som inte inbjudit till särskilt mycket motstånd. Vid serieslut hade vi vunnit samtliga matcher med 3-0 i set. Sedan kom kvalserien där samtliga lag från vår serie var med, men vi fick även två Stockholmslag som hotades av nedflyttning i form av Bromma och Solna. De å andra sidan var riktigt bra. Första matchen fick vi stryk mot Solna med 3-0, andra vann vi med 3-0. Mot Bromma fick vi stryk hemma med 3-2 och igår var det dags för returmöte i Stockholm.

I vanliga fall åker vi iväg till matcher med en coach och en andrecoach. Vi har ofta med oss en avbytare till varje position (tre stycken). Vi har med oss våra två mest rutinerade spelare vilket innebär vår passare (som dessutom är lagkapten) och en center. Slutligen har vi en spelare som agerar libero och då bara får spela i baklinjen. Ja, ni fattar grejen. Igår fick vi åka iväg helt utan coacher. Den ena får stanna hemma och stötta frugan genom barnafödsel (ja, det är en himla babyboom just nu), medan den andra var... ja, krasslig? Vår passare befinner sig just nu i Sälen. Dock hade vi två avbytare plus en libero till vårt förfogande. Trodde vi.

Under lördagen fick undertecknad ett sms och ett mail från coach med uppgifter om att ta ansvar för de vilsna fåren och då agera både coach och kapten (dessutom ska jag hoppa in som passare). Mäkta förvånad slet jag hem Fjant och vi satt och gick igenom speluppställningar samtidigt som melodifestivalen skvalade i bakgrunden (Rätt låt vann för övrigt i mitt tycke) under lördagskvällen.

Söndagen inleddes med ett sms från vår andra rutinerade spelare: hon var sjuk och kunde inte följa med. Där rök både rutin och en avbytare. Dock hade vi fortfarande bytesmöjligheter bland centrarna, medan våra vänsterkanter får spela hela matchen, och jag som passare och mitt komplement likaså. Vid tio i fyra skulle vår komplementspelare komma och hämta upp mig. Vid halv fyra ringer hon och berättar att hon är magsjuk (På detta har jag blivit biten av Grisen som tyckte mina vantar såg goda ut och har ett blått prinskorvsfinger som ska klara passa en hel match).

Ringfinger och arm i fin färgton

Ica får panik rent ut sagt, men flyttar raskt vår libero till att spela komplement istället. Det fixar hon. Nu behöver vi dessutom en ny chaufför. En annan spelare blir uppringd och får köra och för att spara tid får jag småjogga ner till Fjant för att bli upphämtad där. Inte ett dugg försenade kom vi slutligen iväg.

Där inträffar dagens första under: vi kör rätt på första försöket! Det har nog aldrig inträffat förr.

Uppvärmning med insmashning går bara fint och vi vinner serven. På bänken har vi en spelare. Hon har aldrig spelat en hel match och är det nyaste vi har. Jag kan helt ärligt säga att det här med att coacha, kommunicera med domaren och samtidigt spela gjorde mig aningens förvirrad, men allt gick kalas. Med all rätta tyckte jag att jag fick vara überstolt över hela laget. Jag var ju ändå ansvarig. Alla skötte sig över förväntan. Vi peppade varandra, vi täckte tomma ytor, vi satte servar, vi smashade på hopplösa pass (från mig), vi lyssnade skitbra under varje time out och inget snack i munnen på varandra, vi kämpade på hopplösa bollar, vi låg ner och spelade stundtals, vi lyckades att byta servemottagningssystem när det inte fungerade, vi hade lösningar på det mesta, vi förlorade matchen.

Jag har aldrig trott på det här med att vara nöjd efter en förlust, och jag tycker inte heller man får vara det, men denna gång var jag det. med de förutsättningar vi hade presterade vi över förväntan. Vi förlorade dessutom inte med 3-0 utan med 3-1. I samtliga set kom vi dessutom upp i tvåsiffriga poäng.

Personligen var jag himla nöjd över det faktum att jag nu fick klaga på domaren utan att bli tilldelad hot om gula kort på en gång (enbart kapten får snacka med domaren). Detta tackar jag för genom att slå iväg en död boll det hårdaste jag kunde som gjorde att domaren fick slänga ner huvudet för att inte bli totalknockad. Skjuta domaren i huvudet kanske inte är det bästa man kan åstakomma.

Jag vill avsluta med att stolt förkunna att jag inte missade en enda serve på hela matchen. Det har inte hänt sedan jag började i det här laget. Anledningen: jag skippade min ritual som jag nu haft under tolv år innan jag servat. När Fjant sedan får mess från sin bror som satt i publiken att hans kompis var impad av mina servar kanske jag helt enkelt ska överväga att hålla mig borta från serveritualer i fortsättningen.

Massa ögon på bollen. Lysande. (Snacka om att vara ensam blondin)

Det här laget är ju plättelätt att coacha. Alla lyssnar ju.