Och härmed till allmänt åtlöje

Tre dagar har jag nu suttit i en radiostudio och försökt ta in alla nya intryck som bara studsar från håll och kanter till min skalle. En sak är säker i alla fall: som blond smålänning är man lika garanterad att bli mobboffer som en långbent stork bland skator. Idag fick jag till och med lära mig att "det här är en skrivaresymbol", eftersom jag efter bakgrundskoll anses vara som en ko: snäll, men korkad. Man tackar så hemskt mycket, men självklart dementerade jag med en gång att det där med snäll måste de fått från någon hemskt opålitlig källa.

Jag och Herr programledare (de är två som turas om) sitter mitt emot varandra i studion med två skärmar var emellan. Vi har båda varsin grön lysdiod som tänds när vi är i sändning. Min lilla lampa är dock brutalt nermejad och ligger lite halvt synlig bakom min ena skärm. Med andra ord syns den inte helt klart (vilket numera är en lögn eftersom att jag direkt efter följande händelse raskt grep dioden och riggade fast den mitt framför ögonen på mig med hjälp av mickstativ och tung skärm.) och kan då missas om man inte har ögonen riktigt rätt riktade. I fredags intervjuade vi en tjej som anordnade en singelfest i grannstaden. Schemat för dagen var späckat och med alternativ som att bli tatuerad, prova choklad och dricka öl tyckte jag givetvis att det vore en grej att åka på. Jag och Herr Programledare satt och diskuterade detta under kommande låt och mina ögon åkte över schemat till festen samtidigt som jag pratade. När jag kom till slutet av listan fann jag dock det första som i mitt tycke inte var kalas och jag förkunnade därför till mig kollega att:
- Men Scotts vete fan.
I samma sekund hörde jag ett litet fniss mitt emot mig och kollade upp på Herr Programledare som stod där med hörlurar på och en grön lampa vid sin sida. Min sista mening hade åkt rakt ut i etern. Med andra ord går jag numera bara och väntar på att Scotts manager ska ringa och kräva mig på en årslön i skadestånd då jag förtalat dem inför x antal tusen lyssnare.

Efter den händelsen har det bara gått utför. Denna vecka sänder vi i Världens barns tecken. Folk får ringa in och skänka pengar eller bjuda över varandra på vem av våra programledare som tros köra fortast ett varv runt en rallybana. De kan även satsa pengar på att få hem alla oss på Morgonskiftet för att få en sändning i sitt frukostkök, plus lite bagateller som biljetter till Tv-galan som tillbehör. Tack vare min mycket trevliga och givmilda kollega som verkligen gör allt för världens barn är även jag nu till salu. Vem som helst kan ringa in och erbjuda en summa pengar och ha ett uppdrag till mig. Uppdraget kan innebära exakt vad som helst. Totalt jävla livsfarligt! Kan man dra sig ur då när en kollega förkunnar något sådant rakt ut i etern för ett sådant ädelt syfte då? Eh... Nej, det kan man inte. Med andra ord har detta jobb nu även gjort mig till salu (trodde inte sådant var lagligt i Sverige).

Skulle förnedringen vara slut där tror ni? Icke! Idag kom ju min skadeglada kollega på att lyssnarna inte vet hur jag ser ut. Han hade även råkat se en video från helgens bravader som innehöll en mimshow med mig och Fjant och kläckte då en briljant idé:
-Ica, gör en show här framför kameran så lägger vi upp den på vårt youtubekonto!
Det dröjer ungefär en minut innan jag har en kamera upptryckt i fejan och förväntas showa. Då musiken jag blev erbjuden att utföra detta till visade sig vara Eros Ramazotti vägrade jag givetvis med orden att jag inte kan italienska och inte kan showa till något jag inte förstår.
Hur slutade det istället? Jo, Ica står och dansar och sjunger till Linda Bengtzings "Hur svårt kan dé vá?" i en radiostudio för att sedan bli uthängd på nätet som den sidekick som antagligen kommer ha den kortaste karriären av alla. Något som enligt kollegorna "alla sidekicks får stå ut med."

På något underligt vis ser jag ändå fram emot chansen att jobba där några år och se hur det här utvecklas. De måste ha rätt. Likheten med en ko är slående.