Thursday, April 19, 2018

Boktips



Ibland kan man även damma av det som legat i glömska väldigt lång tid. Den här bloggen är ett sådant exempel. Dock har den inte varit bortglömd. Jag har bara inte varit i skrivmode. Nu när jag satte mig och plitade ner en recension på min senast lästa bok tänkte jag däremot att det nu var dags att publicera något igen. Det tog mig bara cirka 10 minuter att komma in med återställning av glömda lösenord och lite annat smått och gott. Den uppmärksamme märker att den här recensionen är från en författare vars inlägg jag delat rätt många gånger och som jag känner personligen och beundrar något enormt för hennes skrivande och engagemang. DOCK skulle recensionen sett likadan ut oavsett författare. Så ja, läs den. Bums. 

I mitt tycke kan inte en bok som inleds med ett citat från sångerskan Pinks låt ”Try” någonsin bli fel, och Judasvaggan av Caroline Engvall gör ingen besviken. Det är en extremt rå story och tyvärr återkommer hela tiden tanken att det inte bara är fiktion, att även om själva historien är påhittad är innehållet händelser som sker omkring oss varje dag. Det är en öppen och väldigt brutal beskrivning utan förskönande omskrivningar om hur världen ser ut, och vad som döljer sig på Internets baksida: Darknet. Där finns allting till salu, även människor, även barn, även spädbarn. Du får ta del av händelser där du bara vill kasta boken ifrån dig, slå händerna för ögonen och upprepa ”nej, nej, nej” som ett mantra.

I Judasvaggan får vi möta samma huvudpersoner som i sin föregångare Ärren vi bär i form av Lovisa och Ulrika: två starka kvinnor med drag vi alla kan känna igen oss i- de är inte perfekta, de är osäkra, otåliga, förälskade, rädda och envisa i en underbart mänsklig kombination men ändå med ett jävlar anamma och skinn på näsan för ett helt fotbollslag. De blir en uppfriskande kontrast till alla stereotypa deckarhjältar i form av manliga, medelålders poliser med ett alkoholmissbruk som resultat av att denne blivit lämnad av sin fru på grund av arbetsnarkomani, alternativt manhaftiga kvinnor utan några känslor utåt.

Engvall kastar oss rakt in i historien och det finns inga långtråkiga utfyllnadsdelar utan allt forsar på i ett rasande tempo med en bieffekt att det blir psykiskt jobbigt att behöva lägga ifrån sig boken innan man läst färdigt. Judasvaggan är en fristående uppföljare. Är man dock en person som lätt hänger upp sig på små detaljer som man anar att det funnits ett svar på i bokens föregångare bör man läsa även den annars finns risken att man tappar lite av flytet i boken, vilket den inte förtjänar.

Vill du ha en bok som skakar om dig, inte lämnar dig opåverkad och ger dig en insikt om hur världen ser ut, under ytan, är Judasvaggan ett självklart val. Det är spänning från första till sista sidan. För att summera upplevelsen väljer jag att avsluta som boken inleds: med ett citat av Pink, Sometimes I wish I was poetic and subtle. I write very bold and blunt and tell it like it is. Det är exakt vad Caroline Engvall också gör.
Do it

1 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Förlåt för att jag kallade dig för ruttet päron. Jag var lite förbannad eftersom att jag hade en hel regnbågsarmé som pissade mig i ansiktet.

6:35 AM  

Post a Comment

<< Home