Wednesday, August 03, 2005

Ska detta bli första dagen man får träna på en relativt torr plan? Än så länge ser det lovande ut. Mindre lovande är det nog att få i mina fötter i fotbollsskorna. Höger tånagel är nu lilablå, oborrad. Vänster är borrad, infekterad och lös trots att ingen ny nagel kommit under. Mina fötter är förtillfället de jag är mest rädd om. *fnys*. Jag råkade visst skrämma livet ur en av mina dagiskottar igår då hon ställde sig på båda mina fötter för att prata med mig. Jag vrålade rakt ut så hon nästan ramlade baklänges. Jo, jag bad henne om ursäkt efteråt. Blåmärkena på vänsterarmen har visst vuxit och ännu undrar jag vart känseln i överarmen och axeln tagit vägen, men jag antar att den återvänder när den känner sig redo.

Säga vad man vill om delar av släkten. De är underbara, hjälpsamma och gläder min lilla mamma, men det finns helt enkelt en sak som är bäst med dem: De åker hem efter ett tag. Puh, kan jag äntligen få ha dörren till förrådet olåst? Ingen vill sno mina cyklar med punka på, ett läckande boulespel, en trasig gräsklippare som saknar handtag eller en rostig spark. Därför kan dörren få vara olåst så jag slipper komma försent till jobbet eftersom någon låst dörren och inte informerat mig om vart nyckeln är. Vi bor i en håla. Ingen här kan cykla på nån annans cykel, åka nån annans rostiga spark eller spela med någon annans läckande boulespel utan att bli igenkänd och på så sätt åka fast. Släkten är från Danderyd med så hög inbrottsrisk. När de åker hem kan jag dessutom få äta min choklad utan en massa kommentarer om hur onyttigt det är för att fem minuter senare köra och handla godis till moster som blivit så vansinnigt godissugen och inte kan köra själv för hon "har ju druckit viiiiiin". Slutligen behöver jag inte känna mig lat för att jag inte orkar göra massa meningslöst trädgårdsarbete efter en lång dag på jobbet. Bära bajsdoftande kottar eller ruttna äpplen går väl på ett ut. Dock föredrar jag mina små kottar. De tycker ju om att kramas.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home