Jag kan förstå att jag, när jag osminkad kommer in på systemet, får visa leg. Tre år hit eller dit kan inte vara så lätt att se.
Jag kan acceptera att få visa leg när jag inhandlar giftpinnar. Det är väl okej att folk kanske inte är säker på om jag är 18.
Men däremot har jag väldigt svårt att ta att jag igår BÅDA gångerna jag åkte buss, fick frågan om jag ville åka på hel eller halv biljett. På tillbakavägen frågade jag hur länge man fick åka på halv. Jo, till juni det året du fyller 16, svarade Herr Busschaufför. Jag muttrade lite att då fick jag nog åka på hel biljett.
Allvarligt talat! Jag är 23 år. Det är sju år sedan jag var 16. Jag vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta. Eftersom jag känner mig gammal antar jag att jag får vara glad, för jag ser ung ut, men frågan är: Vill man verkligen se ut att vara under 16 år??
Det är helt otroligt vad många orginal som rör sig på ett bibliotek. Hade jag haft makt hade jag infört gratis terapi för bibliotikarier. Idag har jag blivit rejält utskälld en gång. Det var inte alls roligt och studenten som var här och skällde på mig menade att jag skulle fan veta sånt här. Jag fick väl betalt för att sitta där jag satt? Jo, det får jag ju. Han ansåg att han hade full rätt att kalla mig inkompetent för att jag inte visste varför de tagit bort ett visst program på datorerna borta på IDP. Sen frågade han efter en viss Help Desk kille som jag då ringde upp. Denne visade sig vara hemma för Vård Av Sjukt Barn. Jag framförde detta, men fick då höra att vi för i helvete väl har andra folk i Help Desken än bara denna kille. Men, allvarligt talat nummer två!! Jag försökte bara uppfylla hans önskemål.
Nyss var en man här och ville bli låntagare. Jag hänvisade till lånedisken. Det tog mig en kvart att få honom att förflytta sig de två meterna dit. Han måste varit väldigt pratsjuk. Pratade om livet, psykologi, ordval, vokabulär. Jag kunde inte riktigt avgöra om han drev med mig eller inte. Särskilt när han sa saker som "många bäckar små, bildar snart ett vatten" och "friskt vågat, hälften får man tillbaka". Det visade sig tillslut att han inte drev med mig. Det kändes nästan tragiskt. Kön bakom honom blev längre och längre men det bekom honom inte.
Jag förstår inte. Vågar jag stanna här till 16, eller ska jag gå tidigare, åka hem och plugga och förhoppningsvis inte behöva möta så mycket underliga människor.
Jag kan acceptera att få visa leg när jag inhandlar giftpinnar. Det är väl okej att folk kanske inte är säker på om jag är 18.
Men däremot har jag väldigt svårt att ta att jag igår BÅDA gångerna jag åkte buss, fick frågan om jag ville åka på hel eller halv biljett. På tillbakavägen frågade jag hur länge man fick åka på halv. Jo, till juni det året du fyller 16, svarade Herr Busschaufför. Jag muttrade lite att då fick jag nog åka på hel biljett.
Allvarligt talat! Jag är 23 år. Det är sju år sedan jag var 16. Jag vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta. Eftersom jag känner mig gammal antar jag att jag får vara glad, för jag ser ung ut, men frågan är: Vill man verkligen se ut att vara under 16 år??
Det är helt otroligt vad många orginal som rör sig på ett bibliotek. Hade jag haft makt hade jag infört gratis terapi för bibliotikarier. Idag har jag blivit rejält utskälld en gång. Det var inte alls roligt och studenten som var här och skällde på mig menade att jag skulle fan veta sånt här. Jag fick väl betalt för att sitta där jag satt? Jo, det får jag ju. Han ansåg att han hade full rätt att kalla mig inkompetent för att jag inte visste varför de tagit bort ett visst program på datorerna borta på IDP. Sen frågade han efter en viss Help Desk kille som jag då ringde upp. Denne visade sig vara hemma för Vård Av Sjukt Barn. Jag framförde detta, men fick då höra att vi för i helvete väl har andra folk i Help Desken än bara denna kille. Men, allvarligt talat nummer två!! Jag försökte bara uppfylla hans önskemål.
Nyss var en man här och ville bli låntagare. Jag hänvisade till lånedisken. Det tog mig en kvart att få honom att förflytta sig de två meterna dit. Han måste varit väldigt pratsjuk. Pratade om livet, psykologi, ordval, vokabulär. Jag kunde inte riktigt avgöra om han drev med mig eller inte. Särskilt när han sa saker som "många bäckar små, bildar snart ett vatten" och "friskt vågat, hälften får man tillbaka". Det visade sig tillslut att han inte drev med mig. Det kändes nästan tragiskt. Kön bakom honom blev längre och längre men det bekom honom inte.
Jag förstår inte. Vågar jag stanna här till 16, eller ska jag gå tidigare, åka hem och plugga och förhoppningsvis inte behöva möta så mycket underliga människor.
posted by Ica at 11:18 AM
1 Comments:
det där med att se yngre ut; klurigt i många lägen; men se det så här: du kan ju faktiskt åka buss billigare! Hmpff, ingen busschafför låter nånsin mig åka billigare.. Pöss!
Post a Comment
<< Home