Saturday, August 12, 2006

Ibland undrar man verkligen hur det står still uppe i den grå massan. Denna veckan har jag funderat det flera gånger. Om någon grå massa ens existerar. Kanske gör den det, men då beter den sig underligt.

Veckan har varit en smula traumatisk om man till och med ska vara ärlig.
Min kamp, om man nu får kalla det så, fortsätter längre än jag trodde. Första kursen kan jag redan nu vinka Hej då till. Två veckor kvar. Därefter fyra till. Då tas det i fyaveckors-perioder. Denna höst kan bli lång.
Har ni någonsin blivit avritade? Typ när ni gick på dagis eller liknande? Det har jag denna veckan, men först fick jag givetvis rita själv vad jag trodde. Resultatet? Skrattretande, och sorgligt på samma gång. Jag har i alla fall en jäkla bra koll på hur stora fötter jag har. Resten var det väl aningens sisådär med, men man kan väl säga att jag inte riktigt är lika nära en kulstötarkarriär som jag trodde. Dock tror jag att jag lyftes bort och någon annan lades på papperet utan att jag märkte det.

Oron för vänner är påtaglig. Och man kan hamna på ställen som inte direkt är avundsväda. Där trenderna bryter sig tydligt mot yttervärldens.

Ute vräker regnet ner och åskan skallrar. Underbart om man inte skulle ut med hunden, fara till Systemet och sedan befinna sig ute i alkoholrus och åka karuseller på det som INTE kallas skräckens tivoli längre.

Förvirrande.

2 Comments:

Blogger majsan said...

hej stumpan. tycker att det både är kanonbra och fruktansvärt trist att du inte kommer hem till etuna på en tid. Ett steg i taget är det enda som funkar. Springer man för snabbt hamnar man bara tio steg tillbaka i alla fall..

3:59 PM  
Anonymous Tess said...

Håller med Maja. Du får hålla ut. Målet kommer närmre även om det kanske tar längre tid. Och när du väl är tillbaka så händer det massor med roligt i E-tuna. Det gör det alltid. Kram från ett regnig Malmö

2:26 PM  

Post a Comment

<< Home