Besvärlig bror bortskänkes

"Men kan du inte önska dig något vettigt?"

Vad min bror menar med detta påhoppande förstår jag verkligen inte. Enligt mitt tycke önskar jag mig alltid vettiga saker. Matlådor med mat i är väl jättevettigt? Men av någon anledning får jag samma kommentar varje år. Jag frånsäger mig genast skulden till detta. Hade jag fått alla ovettiga saker någon gång, hade jag ju kunnat önska mig vettiga saker nästa år. Det är inte mitt fel att jag aldrig får dvd-boxarna med Simpsons, en väldigt bensinsnål bil eller en splirrans ny lap top. Då hade jag kunnat önska mig vettiga saker som skärbrädor, varma strumpor och nya gardiner året efter. Det brukar sluta med att jag får en alladinask, något jättefint rim med roligt innehåll av mamsen och något jag faktiskt önskar mig inom vettig prisklass av bror.

I år ringde jag dock och gastade till mor att önskelistan inte var komplett. Helt plötsligt önskade jag mig även en cykel. Förra gången jag fick en cykel var när jag fyllde 12. Den var neonrosa, hade fem växlar och var en citybike. Min första nya och växelprydda cykel i hela mitt liv. Hittills också den enda nya och växelprydda cykel jag ägt. Den står dock tryggt inlåst nere i Hultet med en klädsam punka. Anledningen till att den plötsligt är inlåst är att år av tjat från mosters sida slutligen påverkat mamma att låsa dörrarna till förrådet. Det har aldrig varit någon i närheten av vårat förråd som inte ska vara där, och det är måttligt frustrerande när man sen till jobbet märker att det inte bara är att slänga upp dörren och cykla iväg. Då muttrar man lite om stockholmares rädsla för inbrott och menar på att risken med att lämna dörrarna olåsta här är att grannens katt ska lära sig öppna dörrar och på så sätt kunna sätta sig och skita där inne.

Tillbaka till julklapparna börjar nu en smärre härlig klappanikkänsla sätta in. Jag har tidigare i mitt liv varit ute i god tid, haft litet sömnbehov och relativt god ekonomi inför julklappshandlandet. Nu väljer jag att sova istället för att shoppa och har efter fejder med CSN fortfarande inte fått några pengar för november månad. Jag har med andra ord inte köpt en enda julklapp. Sedan är ju folk så löjligt försiktiga med att kläcka ur sig vad de önskar. Önskar du dig en ny Ferarri så säg det. Jag tänker tyvärr inte köpa det åt dig, men jag kan få en hint och då alltså gå och köpa en stor påse godisferarribilar åt dig. Summan av att inte berätta för mig vad som önskas blir att jag helt enkelt köper sådant jag själv gillar att få. Då blir det lätt glas med bilder på, böcker och örngott med olika tryck. Fråga Åsa och Anna som båda fått sin beskärda del av alla nämnda ting. Störst problem väcker ändå bror. Han har läst två böcker i sitt liv såvitt jag vet. Av tvång dessutom. Ikea-arbetare bör läsa Sagan om Ikea av Ingvar Kamprad, och det har han gjort. Dessutom under högstadiet skulle Flugornas herre läsas. Jag läste ut den innan han gjorde det. Då gick jag ändå på högstadiet tre år efter honom. Man kan inte heller köpa örngott till honom eftersom samtliga artiklar i nya hemmet måste matcha, och då kan man inte ha ett örngott som det står "Huvudvärk" på för att förklara baksmällan. Glas med bilder på ska vi inte tala om. Om det inte är Lasse Åberg och är svindyra, men de tycker jag inte är tillräckligt snygga, eller, prisvärda rättare sagt. Igår hotade jag honom med att om han inte sa vad han önskade sig skulle jag köpa kräftor åt honom och sticka en mössa. Då var han plötsligt tvungen att gå och lägga sig. Jag som stickar så bra. En papegoja har jag åstakommit en gång. Ena vingen är fem centimeter lång och andra minst 50. Näbben hängder dessutom ner till fötterna som inte finns eftersom jag tröttnade på stickning innan jag kom så lång.

Varför belönades jag med en bror som: är belönad hopplöst dyr smak, är icke litterär för fem öre, aldrig ser en film mer än en gång, inte förstår charmen med saker med tryck på och inte roas av foton?