Besynnerliga bekymmer bakom bibliotek

För att utföra sitt jobb på ett bra sätt krävs det att vissa saker klaffar som de ska. Igår var jag ny på jobbet igen. Det var en ganska gemytlig känsla att logga in sig på utlåns- och återlämningsdatorerna och fortfarande komma ihåg dess password. Däremot hade jag aldrig själv lyckats lista ut var lösenordet för att fylla på studenters konton låg gömt. Det kan ju dock vara en ganska viktig aspekt att minnas eftersom det är det man gör majoriteten av tiden. Det löste sig dock och jag föll åter långsamt in i rollen som bibblo bitch. Ja, det är en bra sak att vara bibblo bitch. Jag myntade uttrycket vid jobbstarten här i augusti 2005, och har bestämt att det ska ha en positiv ton. Åter igen satt jag och surfade på arbetstid och försökte se smart och upptagen ut om det kom förbi någon som såg ut att vara i behov av hjälp. Framåt förmiddagen var det dags att avancera ytterligare och då åter sätta mig på help desk-stolen och hjälpa till vid eventuella dataproblem. Det blev dock inte mycket gjort. Jag och Mike lyckades inte ens lösa Aftonbladets nybörjarkryss. Mycket orutinerat, och inte alls i allmänbildningskapaciteten som krävs för det extremt avancerade jobb vi faktiskt tilldelats.

På det stora hela flöt första dagen på jobbet på ganska fint, och jag var nöjd med det hela utan att ha bråkat med någon student, sabbat kassan, vält en bokvagn, slagit av strömmen på samtliga datorer och hänvisat någon till v-hyllan när de egentligen skulle till p.

Därför beslutade Ica att hon nog faktiskt kunde orka sig upp och jobba under lördagen igen. Dygnsrytmen satt och jag hade visserligen slagits med både demoner, skivbolagsproducenter och en och annan ilsken hamster under natten, men inte värre än att jag kunde rulla ur sängen då mobilen började sjunga. Pigg och ny(k)ter cyklade jag mig mot jobbet redo att göra mitt absoult bästa. Knallade in i byggnaden och till bibblos dörr för personal. Drog passerkortet och fick en ilsken röd lampa till svar med ett lika ilsket tjut. Det ingick verkligen inte i mina planer. Drog en gång till med samma resultat. Funderade en stund på om övertalning, glaskrossning eller fjäsk kunde hjälpa mig, men kom fram till att dra kortet en tredje gång. I samma stund blev jag livrädd att dörren skulle få liv och sluka mitt kort såsom bankomater sägs göra om man slagit fel kod tre gånger. Stolt som jag är vill jag inte knacka mig in, men kom fram till att så fick fallet nog bli idag om jag skulle kunna jobba. I samma sekund hörde jag mina två kollegor komma runt hörnet. De var alltså inte inne i bibblo och kunde släppa in mig. Eftersom jag inte behövt öppna sedan i maj tänkte jag att mitt kort kanske bara fått lite rostansamlingar, trots tillverkningen av plast och att mina kollegor då enkelt skulle komma in. Icke. De drog sina kort och fick samma elaka lampor och tjut som jag. Puh, då var det i alla fall inget personligt mellan dörren och mig. Å andra sidan var det ett stort "ajaj" eftersom om vi stod därute och inte kom in, och ingen bafann sig inne och kunde öppna, hur skulle vi då kunna slänga upp portarna för studenterna om en kvart och jobba och låna ut böcker och hela alltet? Det blir ganska svårt när man inte ens har tillgång till böcker. Telefonnummer var något mer vi inte hade tillgång till. Vi fick stega runt till dörrarna på framsidan och ringa numret till Securitas som satt fint uppklistrat där. Jag fick en otäck flashback av mitt egna samtal dit då jag stod utanför min lägenhet med nyckeln på insidan och dörren stängd och låst. Efter mycket om och men kom de hit och gick med på att släppa in oss. Dock skulle hela kalaset kosta 1000:-. Bör vi räkna med löneavdrag nu?