Thursday, November 30, 2006

Snubblande komplement

Jag kan fortfarande minnas Lottens första aerobicpass och lägga upp ett asgarv. Mest kanske enbart för att jag själv bara några månader tidigare studsat runt precis likadant på ett aerobicpass, blivit rädd för Micaela, lagt handen på huvudet och känt mig allmänt förvirrad. Däremot har jag aldrig åkt i backen mitt framför alla människor helt oprovocerat och sprattlat med benen. Förrän nu.

Under de tidiga tonåren hade jag en kort, men intensiv karriär i Eneryda volleyboll. Det var en underbar förening som sällan hade matchande ställ till samtliga när vi åkte på matcher, hade gammalt smör i kylen och ett ungdomslag som likagärna kunde vinna som komma sist beroende på länge de hade befunnit sig på Balders kvällen innan. I Eneryda hade jag min plats som kantspelare. Ibland om jag var usel fick jag gå in och serva och sedan gå ut igen. Tro mig, mina servetalanger sitter inte kvar längre. Jag var åtminstone alltid på samma plats, och kände mig trygg i det. Så har jag även spelat de första inledande träningarna i Eskilstuna Volleyboll och det har känts okej. Idag fick jag en kalldusch i form av en riktig flashback där Lottens ben sprattlar i luften.
" Jaha Ica. Idag får du vara komplement."
"???"
Komplement? Vem ska jag komplettera? Får jag inte ha en egen plats på planen ens? Vad är det frågan om? Jaha, servemottagningen i baklinjen ska utgå från mitten men sedan gå över till högenkanten. I framlinje ska jag bege mig mot baklinjen men ändå vara beredd på smashar på position ett samtidigt som jag ändå ska vakta försvaret eftersom passaren ska bereda sig på framlinjen trots att hon spelar bak. Ica stod upp, tittade sig förvirrat omkring, sprang åt hållet hon trodde var rätt.
"MIN!!! Nähä, inte det."
"Jo, det var din."
"Hoppsan. Förlåt"
Hopp och förflytta i sidled. Var på tå. Böj knäna. Var redo för mottagning stå djupt. Spänsta upp i smash. Gärna på samma gång. AAAAHHH, skriker jag flera gånger i panik eftersom jag ännu inte riktigt lärt mig att hålla tyst samtidigt som jag ska göra något svårt. Snubbel och skrapa näsan i nätet. Sedan kom den slutgiltiga förnedringen. Center gå på kort, komplement kutar bakom och tar bakåtpass på position ett (bakom passaren med framme vid nätet, till höger). Lena står redo och jag hoppar lite på stället. Mottagningen kommer och vi rusar iväg redo att smasha sönder de inbillade spelarna på andra sidan nätet.
"Aiii! Hjälp!!" *Snubbel* "Shhhiiiiit!"" *Duns*
Förvirrad ligger jag platt på golvet efter att ha kutat rakt in i Lenas accelerande fötter.
Vilket jäkla komplement. Nästa gång ska jag komplettera bänkvärmaren.

3 Comments:

Blogger Åsa said...

volleykyssar på armbågarna, bosseböna å gänget, möglig lokal och torra frallor. underbar tid=) vad var det vi skrek innan match ibland? var det inte; åååh balders..?? puss

11:42 PM  
Anonymous Johanna said...

Med risk för att låta dryg, alternativ ett försök att verka lite veteranig inom volleybollens värld:
1) Vi spelade kant när vi gjorde "hissen".
2) Vi skulle smacha på 2:an t.o.m, inte 1:an :)
Du var bra, jag var kass. OOc du var söt när du splattrade! Pöss!

3:58 PM  
Blogger majsan said...

du är duuuuktig!!

6:29 PM  

Post a Comment

<< Home