Flyttad från förorten

Att flytta och skaffa ny lägenhet är ett samtalsämne som alltid är hett. Det har ungefär samma åretomrelevans som vädret (Ska träden verkligen få knoppar nu, i december?). Jag har bytt bostad tre gånger i mitt liv. Då räknar jag bort de oräkneliga gånger jag och Åsa bytte bostad under vår Australienvistelse, och min lilla halvårslånga avstickare i Växjö. Första bostaden var ju givetvis hemma med mamsen, papsen, brodern och hunden. När jag sedan kommit hem från Australien och min rebelliska period tog jag mitt pick och pack och bagav mig till Malmö. Där delade jag lägenhet med en kompis i en underbar etagelägenhet på 100 kvadrat. Det var den finaste lägenhet jag sett, även om den hade gasspis som jag var livrädd för och vi fick ringa efter ett nytt kylskåp redan efter en vecka. Lägenheten låg på Sveriges våldtäktstätaste gata. Ica åkte med andra ord taxi väldigt ofta under den perioden eftersom hon sällan kom hem från pendlingen till fotbollen före klockan elva på kvällen. Nästa gång det blev flyttat körde bror mig 46 mil från Småland och upp till Etuna. Inte lika fin lägenhet kanske, men jag tycker väldigt bra om den. Lagom stor, härligt lyhörd och allmänt blåsig. Den ligger i området där det enligt undersökningar är flest människor som undviker att gå i. Plus att jag då bor granne med en våldtäktsman. Om ett litet tag ska Maja dyka upp och jag har redan sagt till henne att hon får inte andas för mycket när hon knallar uppför trappan. Det stinker nämligen maja i hela uppgången. Ja, jag menar naturligtvis inte att lilla Maja luktar illa, utan att det luktar gräs, braj, röka i hela trappan. Tidigare idag släppte en kille ut lite rök, knallade nerför trappan och inledde en väldigt högljudd konversation med sig själv. Jag stod precis innanför min egen dörr med handen på handtaget och svettades i mina ytterkläder. Jag var på väg ut precis när jag hörde honom komma. Nu lekte jag istället kyckling och stod där tills jag hörde porten slå igen där nere.

Nu var det inte alls mina grannar jag skulle skriva om, utan faktumet att flytta. När jag tänker efter har samtliga av mina vänner som, precis som jag, kommit inflyttande till stan flyttat minst en gång under vår studietid. Alla har dragit sig från förorten och in mot stan. Samtliga har gett mig rådet att göra detsamma. Jag minns fortfarande när morbror var här för första gången och skulle hjälpa mig att borra lite i mina väggar. Han sa att jag kanske inte skulle göra för mycket i byggt eftersom att jag troligtvis inte skulle befinna mig där så länge. Jag menade ju på att jag skulle ju ändå bo där i tre år. Han däremot menade på att studenter sällan stannar på samma ställe så länge. Jag förstod inte alls vad han menade. Nu hade jag kånkat möbler för en livstid i mitt tycke. Jag tänkte inte ge mig in i att flytta innan jag åtminstone tagit examen. Det lät ju inte klokt. Tyvärr får jag väl ge honom rätt. Samtliga vänner har flyttat till centralare breddgrader och slipper planera hela sina dagar efter huruvida de ska förflytta sig eller inte. De behöver inte cykla i ilfart hem från krogen på ostadiga trampor och de kan vakna en kvart innan de ska till skolan och ändå hinna i tid. Jag däremot suckar om jag måste till stan två gånger på en dag. Utan min cykel har jag blivit socialt handikappad och isolerad ute i ghettot. Vaknar jag klockan halv nio när jag börjar kvart över kan jag glömma att befinna mig i skolan innan första rasten. Det är kanske snarare jag som inte är klok?