Resfeber
Idag vaknade jag med en suck. Eftersom jag hade både täcke och filt på mig men ändå frös anade jag att det skulle befinna sig en och annan köldgrad utanför fönstret. Jo, det var ju något milt uttryckt. Det var 16 minusgrader ute och jag fick svårt att andas för en sekund. Vid cykelturen ner till jobbet hade jag lätt kunnat tas fel för en väl stoppad falukorv om det inte vore så att jag hade isklumpar i ögonfransarna och istappar hängande från näsan som sabbade korvlooken. Det är vid dessa tillfällen man önskar att man vore allt annat än en fattig student och därför kunna ta mig råd till en utlandsresa. Till något ställe där det är varmt.
Nu kom jag faktiskt på att det är ju precis det jag gjort. Imorgon åker jag till Zürich över helgen och hoppas på sol och trevligt umgänge. Det sistnämnda är jag säker på att jag får, och det första är inte så viktigt så länge det åtminstone kan vara plusgrader.
Problemet med detta är resan. Egentligen ser jag mig som en realtivt berest person. Jag har vart i nästan alla värdsdelar. Det känns dessutom som jag spenderat stora delar av livet på flyg, buss och tåg. Ändå är resande väldigt förknippat med smärre ångest. Även om jag åkt massa gånger från Alvesta och Norrköping blir jag nervös att jag hoppar på fel tåg. Jag springer till perrongen fast jag har en kvart till godo. Jag spanar nervöst efter bussen om den inte kommer en minut innan avgång. Jag tar dessutom på mig jackan när vi passerar Eneryda i Småland fast det fortfarande är en sisådär 10 minuter tills jag ska av.
När det gäller flygplatser agerar jag alltid mycket säkert och hittar precis vart vi ska. Ja, just det. VI. När jag inte är ensam finner jag det helt naturligt att komma rätt från början och med god tidsmarginal. Ja, utom den gången när jag och Åsa blev aningens fördröjda och fick rusa som galningar hela vägen till gaten. Det inkluderade att vi fastnade i säkerhetskontrollen och råkade oavsiktligt blotta oss för en samling män i vita turbaner. Annars är jag alltid säker och ute i god tid på flygplatser. Men nu ska jag flyga helt ensam. På detta ska jag dessutom byta plan i Köpenhamn. Nervositeten har suttit i ett par veckor inför detta, och börjar nu göra inverkan ordentligt på min mage som inte mår så bra och mullrar underligt. I min vision ser jag hur mitt pass glöms på Arlanda, hur bagaget hamnar i Tibet och själv hamnar jag i Afganistan. Det är ingen lockande tanke. Jag vill hamna i Zürich med bagage, pass och mig själv för att få en behövlig dos snack, choklad och öl.
Det fattas bara att jag missar tåget, eller att jag hinner med det men somnar och vaknar upp i Östersund klockan 12:00. Det skulle vara synd eftersom planet lyfter 11:10. Undra om man får jordnötter.
Nu kom jag faktiskt på att det är ju precis det jag gjort. Imorgon åker jag till Zürich över helgen och hoppas på sol och trevligt umgänge. Det sistnämnda är jag säker på att jag får, och det första är inte så viktigt så länge det åtminstone kan vara plusgrader.
Problemet med detta är resan. Egentligen ser jag mig som en realtivt berest person. Jag har vart i nästan alla värdsdelar. Det känns dessutom som jag spenderat stora delar av livet på flyg, buss och tåg. Ändå är resande väldigt förknippat med smärre ångest. Även om jag åkt massa gånger från Alvesta och Norrköping blir jag nervös att jag hoppar på fel tåg. Jag springer till perrongen fast jag har en kvart till godo. Jag spanar nervöst efter bussen om den inte kommer en minut innan avgång. Jag tar dessutom på mig jackan när vi passerar Eneryda i Småland fast det fortfarande är en sisådär 10 minuter tills jag ska av.
När det gäller flygplatser agerar jag alltid mycket säkert och hittar precis vart vi ska. Ja, just det. VI. När jag inte är ensam finner jag det helt naturligt att komma rätt från början och med god tidsmarginal. Ja, utom den gången när jag och Åsa blev aningens fördröjda och fick rusa som galningar hela vägen till gaten. Det inkluderade att vi fastnade i säkerhetskontrollen och råkade oavsiktligt blotta oss för en samling män i vita turbaner. Annars är jag alltid säker och ute i god tid på flygplatser. Men nu ska jag flyga helt ensam. På detta ska jag dessutom byta plan i Köpenhamn. Nervositeten har suttit i ett par veckor inför detta, och börjar nu göra inverkan ordentligt på min mage som inte mår så bra och mullrar underligt. I min vision ser jag hur mitt pass glöms på Arlanda, hur bagaget hamnar i Tibet och själv hamnar jag i Afganistan. Det är ingen lockande tanke. Jag vill hamna i Zürich med bagage, pass och mig själv för att få en behövlig dos snack, choklad och öl.
Det fattas bara att jag missar tåget, eller att jag hinner med det men somnar och vaknar upp i Östersund klockan 12:00. Det skulle vara synd eftersom planet lyfter 11:10. Undra om man får jordnötter.
posted by Ica at 3:10 PM
2 Comments:
Men vaddå!? Allså??! Ska du till Zurich??! Va?? Vaffö då??!!
Ååå jag skrattar åt din resenoja! Jag är likadan ... vill helst vara vid gaten 3 timmar innan så att dom säkert vet att jag ska med. Tänker ALLTID på att mitt bagage kommer att hamna på Island och aldrig hittas mer. Men det går nog bra ... annars kanske väskan hamnar i Rom?!! Och då kan ju jag plocka upp den nästa helg!!!! Vilken briljant idé va??!
Lysande! Men du får inte äta upp mandelmassan då, eller vänta, det får du visst, för den ska ges bort till personen i Zürich och det lär ju vara för sent då. Varför? Tja, varför inte? För att träffa en av mina bästa vänner, för att slippa miljoner minusgrader och för att få lite semester... som jag iofs inte förtjänat, men ändå.
Post a Comment
<< Home